Nyhetsbrev steigan.no 28.10.2024
Mer enn 4000 fikk «skjärmsjukan» på 80- og 90-tallet
USA: Massiv mistillit til de offisielle mediene
Meningsmåling: Flertallet av unge republikanere vil ha våpenembargo mot Israel
Hva er «egentlig» en sivilisasjon?
Regjeringa bekymrer seg for det økende sjukefraværet og hva gjør de da?
De Grønne i Tyskland må avnazifiseres
De grova lögnerna om Jan Myrdal i augustprisnominerade ”de hemliga breven”
Mer enn 4000 fikk «skjärmsjukan» på 80- og 90-tallet
Av Einar Flydal - 28. oktober 2024
https://steigan.no/2024/10/mer-enn-4000-som-fikk-skjarmsjukan-pa-80-og-90-tallet/
Jeg har i tidligere bloggposter noen ganger omtalt den store «skjärmsjukan». Den herjet nærmest som en mangeårig epidemi i Sverige – med forgreninger til både Norge, USA og Kanada, altså de landene som var ekstra tidlig ute med innføring av kontorautomasjon, som det het den gang.
Denne teksten ble først publisert som bloggpost på
http://einarflydal.com
den 30.04.2019
Årsaken til at tusenvis fikk helseplager, mange for resten av livet, viste seg å være de elektromagnetiske feltene fra datidas dataskjermer. Epidemien er antakelig ikke over, men har blitt en slags ny normaltilstand: den del folk har disse plagene – slik er det bare.
Men nå har vi fått en ny runde med slike og kraftigere symptomer i takt med utplasseringen av dagens smartmålere.
Nå kan du laste ned boka «Svart på vitt, Röster och vittnesmål om elöverkänslighet», en svensk bok på 221 sider som har vært utsolgt fra forlaget i mer enn 10 år. I den får du 450 tidsvitners egne fortellinger, sortert, systematisert og kommentert av de to som reddet dette unike materialet fra en skuff i et departement, Rigmor Granlund-Lind og John Lind. Boka er fra 2002, men har mye å fortelle oss i dag.
Jeg var nylig begynt i Teledirektoratet og jobbet med nettopp dette – kontorautomasjon – da jeg for første gang hørte om at enkelte av «skrivedamene» i de nye skrivestuene og «punchedamene» som registrerte hullkort til datidas datamaskiner fikk utslett, ble slappe og fikk hodepine. Det må ha vært i 1983 eller -84. Forskerne trodde det kunne ha med støv, sigarettrøyk og eksos å gjøre – i kombinasjon med de sterke ladningsforskjellene mellom ansikt og skjerm. Spesielt husker jeg man forsket på damene som jobbet i Telegrafverkbygningen i Bergen.
Det interessante i dag er kanskje først og fremst å se hvordan myndighetene og forskerne reagerte da «skjärmsjukan» herjet utover på slutten av 1980-tallet og under hele 1990-tallet. Parallellene til dagens situasjon med AMS/smartmålerne er påtakelig – bortsett fra at det den gang ble satt i gang store forskningsinitiativer for å finne ut av problemene:
Boka «Svart på vitt» viser hvordan myndighetene tok saken alvorlig, fikk samlet inn materiale og satte ut forskningsprosjekter for å undersøke saken. Til undersøkelsene fikk de betydelig hjelp av forskere som forsøkte å forstå dette nye og merkelige fenomenet – med større eller mindre hell. For forskerne var like fordomsfulle som hvem som helst andre etterhvert ble: De var gjerne ingeniører som kunne sin elektrofysikk, men kjente ikke til all den biologiske forskningen som kunne forklart fenomenet for dem. Alt – ikke minst de mange ulike symptomene – virket bare aldeles urimelig på dem. Og forskningen med forklaringene fantes først og fremst på språk man ikke leste: tysk og slaviske språk. De mange tidsvitnene forteller de mest utrolige historier om banale feil forskerne gjorde, og hvor utilsnakkelige de gjerne kunne være i sin egen tro på faglig fortreffelighet.
Etterhvert kom benektelsene – benektelsene for at de mange syke kunne ha blitt syke av noe ved skjermene som de hadde tatt i bruk: Forskerne som ikke fant noe, fikk støtte fra næring og forvaltning. At man ikke fant noen årsak i teknologien, passet jo med det budskapet man ønsket å høre. At noe skulle være galt med teknologien, som blant annet ble levert av Sveriges teknologiske flaggskip, telekomgiganten L. M. Ericsson, skapte «kognitiv dissonans». Teknologioptimismen rådet. Vi levde i det teknologiske framskrittets tidsalder. Kontorautomasjon var et prosjekt som var «too big to fail».
De forskerne som derimot fant årsakene i teknologien, fikk støtte av fagforeningene, som jo hadde problemene på kroppen og trengte praktiske løsninger. Det resulterte blant annet i at fagforeningen for offenlig kontoransatte, TCO, engasjerte seg og fikk etterhvert definert en ny teknisk norm for hvor kraftige elektromagnetiske felt som skulle tillates fra dataskjermer. TCO-standarden ble en verdensstandard. I dag er det TCO-standarden man følger – ganske naturlig.
En av disse forskerne var dermatologen Olle Johansson, som tidlig fant reaksjoner i huden fra skjermene, selv når forsøkskaninene ikke ante om skjermene sto påslått eller ikke. Hans forskning ble viktig verden over, og var begynnelsen på hans enorme produksjon på rundt 1 500 vitenskapelige artikler. Men det var ikke nok:
De som ble rammet, ble gradvis omdefinert fra å være normale mennesker som var blitt utsatt for noe som normale mennesker ikke er skapt for å tåle, til å være funksjonshemmede som var blitt rammet av «el-overfølsomhet», en slags underlig lidelse man ikke forsto årsakene til, og som kanskje først og fremst lot til å ha sammenheng med angst for moderne teknologi.
Boka «Svart på vitt» inneholder noen interessante oppsummeringer og noen analyser av symptomer, men den består for det meste av utvalgte og systematiserte sitater fra de egenrapportene som rundt firehundreogfemti personer på oppfordring sendte inn til myndighetene – av et anslått antall på 4 000 «skjärmskadade». De skulle analyseres av det svenske arbeidsforskningsinstituttet. Konsekvenser skulle selvsagt også trekkes, men så rant det hele ut i sanden av ukjente grunner – slik det også skjedde i Norge etter Kvikk-saken og radar-saken. Noe må ha blitt for vanskelig for å noen.
Da jeg leste boka i 2014, gjorde det mest inntrykk å lese personlige beretninger om vanskene i dagliglivet. Etter hvert har jeg kommet i kontakt med mange i Norge som har tilsvarende historier å fortelle, og etter at smartmålerne ble plassert ut, har jeg slike tilfeller på telefonen nesten hver dag. Det mest hjerteskjærende å få på tråden, er de som bor i en sokkelleilighet med ti-tyvetalls målere som står tett i tett på andre siden av veggen og sender sine sterkt pulsede, polariserte signaler kontinuerlig. Flere personer kan merke på sekundet når nettselskapet setter i gang å «melke» målerne for forbruksdata eller oppdaterer programvaren. Det kjenner de på kroppen.
Fortsatt fins det folk i Sverige som ble skadet den gangen under den store «skjärmsjukan», og som lever under vanskelige forhold, f.eks. i campingvogn uten strøm. Mange av dem kan knapt komme seg til butikken uten å måtte bruke dager på å komme til hektene igjen. Et at de mest omtalte tilfellene er Per Segerbäck (bildet), den forhenværende mobiltelefoni-utvikleren fra Ellemtel, kommunikasjonsgiganten Ericsson sitt datterselskap, som er ekstremt sensitiv og lever isolert på en gård i skogen. Han var en av 30 i samme utviklingsavdeling hos Ellemtel som ble syke. I 2010 ble han gjenstand for en reportasje i Popular Science (Popular Science, 4. mars 2010). Artikkelen virker i dag – bare 9 år seinere – ganske gammelmodig i sin omtale av hva forskningen vet. For det har skjedd en kunnskapsrevolusjon.
Lite er lært – heller ikke at det haster
Den store forvandlingen av denne teknologien som et mulig helseproblem til utdefinering av de rammede som offer for angst foregikk opp gjennom 1990-tallet. Det er en prosess man får stort innblikk i av å lese «Svart på vitt». Det er derfor mye å lære i denne boka om det som foregår i dag:
For symptomene vi finner hos en god del folk som har fått ny strømmåler i hus, er omtrent de samme nå som den gang. Det gjelder også folk som aldri før har hørt at man kan få helseplager av elektromagnetiske felt og stråling. De kan altså ikke være forutinntatte. Symptomene har ikke forandret seg stort, og når noen først har fått disse plagene, har plagene, nå som før, en tendens til å holde seg og heller bli verre enn bedre. Det skulle derfor haste med tiltakene, men myndighetene ser ut til å ta seg god tid.
Selv om myndighetene står på stedet hvil, er forskningen kommet et godt stykke lenger. Vi vet mer om de biologiske prosessene og har derfor gode forklaringer på helseplager som den gang på 1980- og 1990-tallet og godt inn mot 2010 ble klassifisert som «uforklarlige», og derfor overlatt til psykiatrien. Nå vet vi at menneskeskapte elektromagnetiske felt kan frambringe dem, og vi vet til og med fra detaljerte forsøk at dagens polariserte, pulsede, sterkt varierende felt fra mikrobølger virker langt mer ødeleggende enn den typen elektromagnetiske felt som knyttes til strømnettene som man tidligere var opptatt av (Panagopoulos 2019).
Uforstanden hos myndighetene er likefullt omtrent samme. Myndighetene er til og med mer avvisende i dag. Dogmet om angst som eneste mulige forklaring har festet seg, og blokkerer for rasjonelle beslutninger på folkehelseområdet: For mente man at det fins en reell skadeårsak i strålingen fra målerne, hvordan kan det da forklares at ikke hele prosjektet stanses? Og hvordan kan det ellers ha seg at dersom du får fritak for AMS-måler – av helsemessige grunner – så skal du likevel måtte tåle at naboenes målere står og sender døgnet rundt – i veggen inn mot din leilighet?
Den eneste forklaringen er at myndighetene baserer seg på at AMS-måleren ikke kan være den reelle kilden til helseplager eller sykdommer. Jeg skriver baserer seg på – ikke tror. For jeg tror at de vet bedre nå, men er fanget av prosessene de er inne i og de føringene som disse gir dem.
Det er ï så fall feigt. De har mye å lære av å lese tidsvitnesbyrdene i «Svart på vitt».
Last ned boka her
Forfatterne og forlaget har gitt sitt samtykke til at jeg distribuerer boka gratis. Laster du den ned, så send gjerne en femtilapp. Den går til driften av min EMF-virksomhet. Du sender til bankkonto 9713 35 93539 eller VIPPS til 90049913 (som viser et annet kontonummer).
Du kan laste ned boka i to formater: PDF eller EPUB. EPUB er et åpent e-bokformat for nettlesere, nettbrett etc. der du kan «bla», velge skriftstørrelse og gjøre notater (Wikipedia).
[For nedlastning, gå til bloggposten.]
Boka er ikke tilgjengelig på papir. En engelsk versjon har i flere år vært tilgjengelig på nettet. Nå finner du den her. [Gå til bloggposten.] Den engelske utgaven er utstyrt med en del fotnoter som den svenske originalutgaven mangler.
Annen dokumentasjon på svensk
Diverse litteratur på svensk finner du her: https://eloverkanslig.org/bocker/
En personlig skildring i detalj skrevet av en EDB-operatør som ble rammet av de nye dataskjermene, både fra produsentene Ericsson og fra Facit, finner du her: http://gsblogg.singstrand.se/2018/04/03/kul-pa-jobbet-och-mindre-kul/ Hans beretning om hvordan han tapte saken i den svenske Trygderetten er oppsiktsvekkende, men antakelig ganske lik de sakene som har vært behandlet i Norge: Rettssystemet har ganske enkelt stolt på dem som har benektet noen sammenheng, og de som har ført forskning i marken har ikke klart å vinne fram.
Mine øvrige bloggposter der «skjärmsjukan» er nevnt sammen med flere referanser til bøkene som den gangen ble skrevet om saken, finner du her:
https://einarflydal.com/?s=skjärmsjukan
. Saken er også omtalt her: https://einarflydal.com/2017/04/04/praktisk-forstehjelp-nar-du-blir-syk-av-installert-smart-maler/.
Einar Flydal, den 30. april 2019
PS. Historien om hvordan den engelske oversettelsen av «Svart på vitt» ble finansiert, er i seg selv interessant. Rigmor Granlund-Lind og John Lind fortalte den til meg i en epost i 8.3.2016:
«Översättningen har en egen historia. Ett förmöget par blev båda svårt elöverkänsliga när de inrättade en filmstudio i sitt hus med allsköns elektronik. De betalade översättningen till engelska, och när boken tryckts köpte de ut hela upplagan och gav böckerna till oss för distribution.»
Referanser
Panagopoulos, Dimitris J.: Comparing DNA damage induced by mobile telephony and other types ofman-made electromagnetic fields, Mutation Research-Reviews in Mutation Research 781 (2019) 53–62
Granlund-Lind, Rigmor & Lind, John: Svart på vitt, Röster och vittnesmål om elöverkänslighet, Mimers Brunn Kunskapsförlaget 2002. Engelsk oversettelse: «Black on White.Voices and Witnesses about Electrohypersensitivity. The Swedish experience», 2005
Denne teksten ble først publisert som bloggpost på
den 30.04.2019
USA: Massiv mistillit til de offisielle mediene
Av red. PSt - 28. oktober 2024
https://steigan.no/2024/10/usa-massiv-mistillit-til-de-offisielle-mediene/
WASHINGTON, D.C. – Amerikanerne fortsetter å uttrykke rekordlav tillit til massemediene. 31% uttrykker en «stor» eller «ganske stor» tillit til mediene når det gjelder å rapportere nyhetene «fullstendig, nøyaktig og rettferdig». Det tilsvarer fjorårets 32%. Amerikanernes tillit til media – som aviser, TV og radio – falt først til 32% i 2016 og gjorde det igjen i fjor.
Dette går fram av en spørreundersøkelse som er utført av Gallup.
For tredje år på rad har flere amerikanske voksne ingen tillit til media i det hele tatt (36%) enn de stoler mye eller rimelig mye på. Ytterligere 33% av amerikanerne uttrykker «ikke særlig mye» tillit.
Gallup stilte dette spørsmålet første gang i 1972 og har målt det i de fleste år siden 1997. I tre målinger på 1970-tallet varierte tilliten fra 68% til 72%, men ved Gallups neste målinger på slutten av 1990-tallet og begynnelsen av 2000-tallet var det mindre flertall på 51% til 55% som stolte på nyhetsmediene.
Nå er det altså flere i USA som uttrykker aktiv mistillit til hovedstrømsmediene enn dem som uttrykker tillit til dem.
Vi føler oss sikre på at andelen norske medier og politikere som har tillit til mediene i USA er vesentlig større enn den tilliten innbyggerne i USA sjøl har. For norske medier og politikere er de store mediene i USA gullstandarden og det sanne Ordet.
Blant republikanerne er det vanskelig å finne noen som har tillit til mediene…
…og selv blant demokratene faller tilliten:
Dette er også en av forklaringene på at hovedstrømsmediene driver en så hard kampanje mot alternative medier. De kriger ikke for sannheten, men for sin egen bunnlinje.
Meningsmåling: Flertallet av unge republikanere vil ha våpenembargo mot Israel
Av Dave DeCamp - 28. oktober 2024
https://steigan.no/2024/10/meningsmaling-flertallet-av-unge-republikanere-vil-ha-vapenembargo-mot-israel/
Meningsmålingen fra Data for Progress undersøkte sannsynlige velgere i alderen 18-29 år.
Antiwar.com, 24. oktober 2024.
En ny meningsmåling for Data for Progress som undersøkte gruppen amerikanere i alderen 18 til 29 år, som sannsynligvis vil stemme i det kommende presidentvalget, fant at flertallet av unge republikanere går inn for å kutte amerikansk militærhjelp til Israel.
Ifølge meningsmålingen er 52% av unge republikanere for en våpenembargo mot Israel, mens 36% er imot ideen, og 17% sa at de var usikre. Resultatene signaliserer at Israel er i trøbbel når det gjelder langsiktig støtte fra USA, siden republikanerne er det mer pro-israelske partiet.
Meningsmålingen fant også at 62% av unge demokrater var for å avslutte våpenforsendelser til Israel, mens 21% var imot, og 17% sa at de var usikre.
Ved å ta hensyn til uavhengige og tredjepartsvelgere, fant meningsmålingen at 55% av alle sannsynlige velgere i alderen 18 til 29 år, støtter en amerikansk våpenembargo mot Israel, mens 29% er imot ideen og 16% er usikre.
Meningsmålingen la vekt på hvordan unge amerikanere planlegger å stemme i november, og flertallet favoriserte visepresident Kamala Harris fremfor tidligere president Donald Trump. Begge kandidatene har lovet å fortsette å bevæpne Israel, som muliggjør den folkemorderiske nedslaktingen av palestinere på Gazastripen.
Tidligere Data for Progress-meningsmålinger har funnet at flertallet av amerikanerne favoriserer en permanent våpenhvile i Gaza. Biden-administrasjonen har hevdet at den søker en midlertidig våpenhvile, men har ikke lagt noe reelt press på Israel for å gå med på en, siden våpenforsendelsene har fortsatt å strømme.
Denne artikkelen er hentet fra Antiwar.com:
Poll: Majority of Young Republicans Want Arms Embargo on Israel
Oversatt for steigan.no av Espen B. Øyulvstad
Se også:
Most Americans Want to Stop Arming Israel. Politicians Don’t Care.
Prof. Jeffrey Sachs: Building BRICS Around the West
Ilan Pappé: Palestine from Colonisation to Decolonisation (LSE Talk)
Klassisk konsert og innslag fra et stjernelag av talere:
How a Peace Chorus Can Silence the Ghouls of War! | Scott Ritter, Col. Larry Wilkerson, Ray McGovern
Dave DeCamp er nyhetsredaktør for Antiwar.com, følg ham på Twitter @decampdave. Se alle innlegg av Dave DeCamp
Hva er «egentlig» en sivilisasjon?
Av Bertil Carlman - 28. oktober 2024
https://steigan.no/2024/10/hva-er-egentlig-en-sivilisasjon/
Så kommer vi till kärnan av «problemet»: vad är en civilisation? En sak är säker. Ett så stort begrepp, fyllt med konnotasjoner i den västra delen av världen, har naturligtvis minst lika många, men kanske andra, konnotationer i öst, till exempel i Kina. Därför låter jag främst olika mer kunniga personer reda ut det, eller i varje fall ge sin syn, i denna tredje artikel om GCI. (Här är del 1 och här är del 2)
Den 78:e sessionen i FN:s generalförsamling, som ägde rum den 7:e juni, antog enhälligt en resolution som föreslagits av Kina om att upprätta en internationell dag för dialog mellan civilisationer. Den resolutionen, som utsåg den 10 juni till den internationella dagen för dialog mellan civilisationer, kräver «likvärdig dialog och ömsesidig respekt» mellan olika civilisationer, och det återspeglar helt kärnan i ’Global Civilization Initiative’ (GCI) menar Fu Cong, Kinas permanenta representant i FN, när han presenterade utkastet till resolution vid FN:s generalförsamlings plenarsession. Han menade också att Kinas förslag är att «till fullo utnyttja betydelsen av civilisationsdialog för att eliminera diskriminering och fördomar, öka förståelsen och förtroendet, främja anslutningen människor emellan och stärka solidaritet och samarbete.»
Nu får vi ytterligare ett ord med många konnotationer ’civilisationsdialog’! Men sista delen i citatet är enkel att förstå, för «att eliminera diskriminering och fördomar, öka förståelsen och förtroendet, främja anslutningen människor emellan och stärka solidaritet och samarbete» är just det som vi i Väst är ovilliga, ja som det ofta verkar oförmögna, att arbeta med. Det ser och upplever människorna i det Globala Syd i stort sett varje dag. Det ser jag varje dag i Sverige, när jag ser och lyssnar på svensk Public service. Då blir frågan om man kan kalla detta Väst för ett exempel på en civilisation? En ’civilisation’ som fick tydligare och tydligare konturer efter andra världskrigets slut, och som sedan ett par årtionden blivit väldigt tydlig när USA-imperialismen rejält dragit åt strypkopplet även om länder, som åtminstone något lite försökt visa självständighet inom det ’västliga’ blocket.
Pablo Chen som är reporter på CGTN: How does China’s Global Civilization Initiative promote the progress of human civilization? Denna femminuters video han gör presenteras så här: «Under mer än 5 000 år har det kinesiska folket skapat en fantastisk civilisation och gjort betydande bidrag till den mänskliga civilisationens framsteg. Nu arbetar Kina fortfarande med det för att främja mänsklighetens moderniseringsprocess och göra världscivilisationens trädgård mer blomstrande. Som en annan viktig offentlig produkt som tillhandahålls till världen av Kina efter Global Development Initiative och Global Security Initiative, hur kommer Global Civilization Initiative att hjälpa till att främja utvecklingen av den mänskliga civilisationen?» Dels menar han alltså att vi har en lokal civilisation, kinesisk, och dessutom en övergripande en världscivilisation.
Mer konkreta exempel finns i artikeln ’Genom att främja civilisationsdialogen bidrar Kina till fred på jorden’. «GCI har inkluderats i gemensamma uttalanden, pressmeddelanden eller förklaringar mellan Kina och andra länder inklusive Ryssland, Serbien, Ungern, Zambia och Maldiverna, såväl som i regionala mekanismer som Lancang-Mekong-samarbetet (2023-2027). Genom att engagera sig i initiativet, som understryker att lösa meningsskiljaktigheter och tvister genom dialog med ömsesidig respekt och förståelse, har Kina krävt gemensamma ansträngningar för att upprätthålla fred och stabilitet i världen. I mars förra året var Saudiarabien-Iran-dialogen i Peking ett framgångsrikt fall av arbete utifrån GCI, vilket ledde till att de diplomatiska förbindelserna återupptogs mellan de två länderna.»
Förre generaldirektören i UNESCO, Irina Bokova, har sin uppfattning: ’att respektera mångfald kan bidra till bygget av en bättre värld. Filmen med henne presenteras så här: «Global Civilization Initiative (GCI) står inför gemensamma utmaningar mot global fred och utveckling, och ger en ny lösning för världen. Irina Bokova, tidigare generaldirektör för UNESCO, säger att GCI delar visionen om Sidenvägen och att Kina spelar en viktigare roll på den globala scenen.»
Professor Josef Gregory Mahoney, som bland annat skrivit en förklarande artikel om kinesisk demokrati Whole process democracy is real democracy, har också formulerat tankar kring vad GCI står för i artikeln The historical significance of the Global Civilization Initiative. Han skriver bland annat:
«Till att börja med måste vi ta en kort omväg till några slitna……. och mycket överlappade ’storslagna teorier’ som var historiskt populära, och som till och med har försökt göra comeback under de senaste åren, trots att de redan har sopats ner i den ökända ’historiens søppelkasse’. Den första av dessa teorier är Francis Fukuyamas ’historiens slut’, som han i huvudsak stulit från den senare perioden av den tyske filosofen G. W. F. Hegels liv.……På samma sätt speglade detta koncept vad USA ville tro om sig självt, när Sovjetunionen upplöstes 1991 och lämnade USA som enda «shining city upon a hill»för alla att efterlikna………
Faktum är att dessa egocentriska fantasier alltid har varit centrala i det moderna västerländska tänkandet och i imperialismen. Följaktligen suddades inte tesen om ’historiens slut’ ut och ersattes helt och hållet av ’civilisationernas kamp’, som Fukuyama en gång hade hoppats på om de förra mot de senare. Snarare har västvärlden visat prov på dubbelmoral: man har förblivit lojal mot Fukuyamas teori, även efter att han själv förlorat tron, samtidigt som man anammat Huntingtons normalisering av konflikter (Clash of Civilizations)……. Efter årtionden av ytlig mångkulturalism fann västvärlden, att olika civilisationer över hela världen inte omformade sig själva för att passa in i en förkrympande, västerländsk mall. Detta är anledningen till att Huntingtons tes, som beskrev en värld fylld av sammandrabbningar mellan civilisationer – islam kontra jude och kristen, kines mot väst, ortodox mot katolik, demokratisk kontra auktoritär – anammades igen. De nya anhängarna är ivriga att befästa den västerländska universalismen som höjdpunkten i den mänskliga civilisationen, samtidigt som de försöker ignorera de ökande existentiella kriser som är förknippade med århundraden av global dominans av västvärlden.
Detta är vad president Xi avvisade. I stället för en ’civilisationernas kamp’ erbjöd han världen GCI, som för att fördjupa utbytet och det ömsesidiga lärandet mellan civilisationerna förespråkar fyra väsentliga punkter (nämligen respekten för civilisationernas mångfald, mänsklighetens gemensamma värderingar, vikten av arv och innovation [gjorda] av civilisationer, och robusta internationella utbyten och samarbete mellan människor).…. Mot ’civilisationernas kamp’, mot den imperialism och kulturella hegemoni som förknippas med väst, erbjuder GCI en vision av bekräftelse och värdighet – som har sitt ursprung som en form av självrespekt och avancerar som ömsesidig respekt, och lovar en gemensam framtid för dem som förenas, inte i konflikt, utan i fred och välstånd.»
I oktober förra året gjorde CGTN en intervju med den förre egyptiske utrikesministern Nabil Fahmy Decoding China: World’s youth look to the future with GCI.
«CGTN: Både Egypten och Kina är uråldriga civilisationer med rika kulturella traditioner. Global Civilization Initiative (GCI), som föreslagits av Kinas president Xi Jinping, betonar vikten av att främja inkludering mellan civilisationer. Hur tänker Ni runt GCI?
Nabil Fahmy: När det gäller det specifika förslaget om civilisationer så lever vi i en global miljö. En del i väst tycker om att definiera den mer i materiella medel och ser på globaliseringen endast som ett materiellt paket. Gamla civilisationer som Kina, som Egypten tenderar att se på det; för att beskriva det mer generellt; som att vi lever i en väl ansluten värld, vilket innebär att vi måste leva tillsammans, inte försöka leva som identiska civilisationer med identiska kulturer. Så det grundläggande konceptet om tolerans, om en gemensam framtid, om att respektera varandras civilisationer är något som jag är mycket glad över att se fokuseras på i det kinesiska initiativet. Och jag skulle verkligen vilja att det utvidgades ännu mer rent praktiskt.
CGTN: Som ett arabiskt ordspråk lyder, handlingar är frukter medan ord bara är löv. Hur tror du att Global Civilization Initiative skiljer sig från den västerländska synen på utveckling? Vilka erfarenheter ger det för kommunikationen mellan länder?
Nabil Fahmy: Jag vill inte utesluta det västerländska konceptet för utveckling. Men min kritik mot detta begrepp är att det förutsätter att dess uppfattning nödvändigtvis är den bästa, och den som vi alla måste efterlikna. Min inställning, som jag tror på många sätt är i linje med det kinesiska initiativet, är att vi måste ta ut det bästa ur var och en av våra civilisationer och respektera varandra.»
Nabil Fahmy är diplomat, och därför markerar han «Jag vill inte utesluta det västerländska konceptet för utveckling.» Så skall en diplomat bete sig. Vill man ta del av vad två mycket kunniga personer anser om «det västerländska konceptet för utveckling», så kan man läsa Noam Chomskys och Vijay Prashads senaste gemensamma bok ’On Cuba’.
Dessa två författare har i boken inte som mål att uttrycka sig diplomatiskt. Målet är att avslöja USA-imperialismens fruktansvärda illdåd, genom att noggrant gå igenom allt som Kuba fått utstå från USA:s sida, redan före den kubanska revolutionens utropande 1:a januari 1959. Man kan med fog säga, att boken handlar om en framväxande civilisations kamp; den kubanska revolutionära civilisationens kamp. Boken är inte tjock, men den är otroligt fylld med detaljerade fakta. Flera av dessa pekar på, att de mer eller mindre glorifierande synpunkter som många progressiva krafter i Väst har, när det gäller USA:s tidigare historia, tydligt pekar på bristande kunskaper. På sidan 21 skriver författarna: «Roosevelt Corollariet (1904) till ’the Monroe Doctrine’ (1823) är inte ofta ihågkommen, men det är nödvändigt att återge det för våra argumentationer. Texten till den naturliga följdsatsen är från [Theodore] Roosevelts tal till kongressen den 6 december 1904.» Så citerar de ur anförandet: «Allt som detta land [USA] önskar, är att se grannländerna stabila, välordnade och välmående. Varje land, vars folk uppför sig väl, kan räkna med vår hjärtliga vänskap. Om en nation visar att den vet hur man handlar med rimlig effektivitet och anständighet i sociala och politiska frågor, om den håller ordning och betalar sina skyldigheter, då behöver den inte frukta någon inblandning från Förenta Staterna. Kroniska missgärningar, eller en oförmåga som resulterar i en allmän uppluckring av banden i det civiliserade[!] samhället, kan i Amerika, liksom annorstädes, till slut kräva ingripande av någon civiliserad nation, och på västra halvklotet kan Förenta Staternas anslutning till Monroedoktrinen tvinga Förenta Staterna, om än motvilligt, i flagranta fall av sådana förseelser eller impotens till utövandet av en internationell polismakt.» Denna USA-imperiets syn på omvärlden har inte påtagligt förändrats. Paketet är detsamma, endast omslagspapperet har anpassats. Idag går det inte att skriva «Varje land vars folk uppför sig väl…». Idag skriver man «Varje land vars regering accepterar mänskliga rättigheter…» eller något liknande som man egentligen inte menar, utan bara har som argument inför ett eventuellt kraftigare ingrepp.
Men även synen på president John F. Kennedys roll tror jag är fylld av brister hos oss i Väst. Om Invasjonen av Grisebukta skriver Wikipedia bland annat: «Invasjonsstyrken ble rekruttert blant kubanske Castro-motstandere som levde i eksil i fremforalt Florida. Der ble de utrustet, trenet og finansiert av CIA. Planen ble iverksatt i april 1961, mindre enn tre måneder etter at John F. Kennedy ble De Forente Staters president. Invasjonsstyrken var på 1 500 mann.» Noam Chomsky och Vijay Prashad skriver på sidan 59 i sin bok: «McNamara vittnade senare inför den amerikanska senaten om att invasionen av Grisbukten genomfördes i en atmosfär som, med hans ord, nästan var vild. Detta återspeglades i Kennedys offentliga uttalanden efter misslyckandet med Grisbukten. De blev som galna. Kennedy höll ett tal där han sa att den här sortens socialistiska [stater] är på väg att sopas bort med historiens spillror. Bara de starka kan överleva, så vi kan inte låta den kubanska revolutionen fortsätta.» Hur mycket kunskap om president Kennedy som vanliga medborgare i USA har, vet jag inte. Men jag vet att många progressiva personer från USA är för mycket fixerade vid till exempel Kennedys ”fredstal” från 1963, som alltså framfördes bara två år efter angreppet på Kuba. Angreppet beordrades av Kennedy, även om det var hans föregångare Dwight D. Eisenhower som stod för planläggningen.
Den akademiske chefen för ’Russian International Affairs Council’, Andrey Kortunov, skrev i mars 2024 artikeln Unpacking GCI: China’s strategic vision comes of age. Den reder ut en del funderingar man kan ha kring vad civilisation är.
«Även om GCI inte direkt utmanar det västerländska paradigmet om ’regelbaserad internationell ordning’ har det ändå mött hård kritik från väst, i likhet med de två tidigare initiativen. Under det senaste året har det gjorts många uttalanden som hävdar att GCI är fundamentalt bristfälligt och oförsvarligt eftersom det suddar ut den röda linjen mellan ’demokratier’ och ’autokratier’ genom att betona vikten av historia, traditioner och kultur.
Denna reaktion är en besvikelse men inte förvånande. I det nuvarande globala informationskriget, är det troligt att varje idé, som kommer från Peking, kommer att mötas av övervägande kritiska och ofta orättvisa reaktioner i Washington och andra västerländska huvudstäder. Den omedelbara frågan i väst är inte ’Hur skulle vi kunna arbeta tillsammans med den här idén?’ utan snarare ’Vad är haken?’ Men om man bortser från all politiskt laddad och ofta ytlig kritik av GCI, måste man medge att initiativet väcker en rad allvarliga frågor om den önskvärda framtiden för det internationella systemet, och om framtiden för mänskligheten i stort. Låt oss beskriva de mest uppenbara problemen. För det första, hur kan vi definiera det svårfångade begreppet ’civilisation’? Det råder ingen tvekan om, att till exempel Kina och Indien kvalificerar sig som fullfjädrade civilisationer, men hur är det med andra nationer eller grupper av nationer? Faktum är att vissa potentiella utmanare om ’civilisationsstatus’ kan ha ett begränsat territorium, en liten befolkning eller en kort historia som gör det svårt att klassificera dem som civilisationer. Dessutom är vissa nationer så sammanflätade med varandra att det är svårt att urskilja var en civilisation slutar och en annan börjar.
För övrigt kan man fråga, vad bör ödet bli för mindre nationer, som uppenbarligen inte är i stånd att nå upp till de globala civilisationernas nivå, men som har sina egna unika särdrag och utrikespolitiska ambitioner? [som till exempel Kuba, som av USA bojkottats i över 60 år; ö.a] Bör de alliera sig med större, mäktigare grannar genom olika former av bandwagoning, eller bör de skapa sina egna icke-civilisatoriska, transaktionella allianser baserade på opportunism?
GCI understryker vikten av att respektera historia och tradition, som inte bör betraktas som ett hinder för social och ekonomisk modernisering, utan snarare som en nödvändig drivkraft för modernisering. Detta är ett mycket tilltalande tillvägagångssätt för alla som bryr sig om sin identitet, och som inte är redo att bli en atomiserad individ i en helt globaliserad ’platt’ värld. Ändå har historien många berättelser om hur svårt det är att hålla en bra balans mellan tradition och innovation, mellan självbevarelsedrift och modernisering.
En annan viktig fråga är skillnaden mellan humanitära kontakter som GCI starkt stöder och direkt inblandning i andra staters inre angelägenheter som GCI uttryckligen avråder från. Det är viktigt att kunna skilja mellan de två.
Till syvende och sist är den viktigaste frågan i samband med GCI hur man förstår moderniteten. Om man antar att det bara finns en modell av sann modernitet (den västerländska eller, mer specifikt, den US-amerikanska modellen), så kan skillnaderna mellan civilisationer ses som manifestationer av arkaisme och efterblivenhet (till exempel ofullständig modernisering). Dessa rester från det förflutna kan tolereras under en tid, men när allt kommer omkring, måste de beslutsamt sopas bort av liberaliseringens och globaliseringens magiska virrvarr. Sådana åsikter var populära för 20 eller 30 år sedan, men i dag, med alla de problem som västvärlden står inför, framstår de inte bara som arroganta utan också befängda.
Om skillnaderna mellan civilisationer betraktas som värdefulla tillgångar för mänskligheten, tillgångar som gör oss alla starkare, mer kreativa och mer motståndskraftiga, då bör de bevaras och främjas. En fullständig sammanslagning av civilisationer till en enhet skulle dramatiskt minska komplexiteten i det globala samhället, vilket i sin tur oundvikligen skulle öka omfattningen av olika risker och osäkerheter. Det pågående utbrottet av kulturella, etniska, regionala, nationella, religiösa och andra gruppidentiteter är inget annat än en naturlig reaktion från det komplexa globala samhällssystemet för att stå emot överdriven förenkling.
Det är inte lätt att kombinera en mängd olika element i ett gemensamt projekt för global styrning. Det är som att bygga ett hus med hjälp av en hög med naturstenar, där varje sten har en unik storlek och form. Man behöver mycket lim för att hålla ihop stenarna. Internationell rätt skulle kunna fungera som detta kitt, under förutsättning att ingen dubbelmoral tillämpas och att alla civilisationer behandlas lika.
Under inga omständigheter bör pluralismen mellan civilisationer rättfärdiga grova kränkningar av mänskliga rättigheter, vårdslösa förhållningssätt till miljön, eller direkta brott mot universellt accepterade normer för ansvarsfullt statligt beteende. Men i civilisationernas klassrum kan det inte finnas några allvetande lärare och lydiga elever. Vi måste alla lära av varandra och hjälpa varandra i den oroliga processen att mogna som civilisation. GCI ger värdefull vägledning om hur denna process för ömsesidigt lärande och ömsesidigt bistånd bör utvecklas ytterligare.»
I början av augusti intervjuade Luca Placidi ekonomen Michael Hudson Socialism or Barbarism: The Global South and the Future of Europe. I intervjun påpekar M.H. åter varför det ekonomiska system som vi i Väst lever med, inte har någon framtid. Och eftersom det inte har någon framtid, så har inte heller den nuvarande anglo-amerikanska civilisationen i Väst någon framtid. M.H. som studerat och skrivit om hur ekonomier fungerat för mycket länge sedan, blickar mycket långt framåt i denna intervju. Han säger bland annat: «Vi befinner oss verkligen i en ’civilisationssplittring’, och den går mycket djupare. Det som står på spel är vilken typ av ekonomi världen kommer att ha. Kommer det att bli en finansialiserad, nyliberal postindustriell ekonomi, vilket är vad USA och Europa driver? Eller kommer det att bli den typ av ekonomi som läroböckerna talar om, där ekonomier producerar jordbruks- och industrivaror för att föda sig själva och få alla att blomstra? Jag skulle nästan vilja använda Rosa Luxemburgs fras ’barbari eller socialism’, eftersom västvärlden inte längre har några medel för verklig ekonomisk kontroll över handel och produktion. Det enda man har för att behålla kontrollen är militären, terroristvåldet och korruptionen……
Därför handlar uppdelningen mellan västvärlden och resten av världen, den globala majoriteten, egentligen om vilken typ av ekonomi större delen av världen kommer att ha. Det är därför USA kämpar så våldsamt för att behålla sin unipolära kontroll. USA kämpar mot den globala majoriteten idag på samma sätt som man kämpade mot Sovjetunionen efter 1917. [Förenta Staterna] vill inte att en rivaliserande typ av ekonomiskt system ska utvecklas. Så vad vi ser är en splittring med den globala majoriteten vilken [i sin tur] försöker bestämma sig för hur den ska utforma en ekonomi som ska hjälpa dess medlemsländer att växa. Det är den globala spricka som håller på att uppstå, och det är en civilisationsbrytning……
Hur ska länderna i det Globala Syd kunna växa om de förblir skyldiga att betala alla de utlandsskulder som de har belastats med i form av dollar? Dessa skulder är ett arv från att de tvingats följa internationella valutafondens destruktiva råd om att införa åtstramningar, och att privatisera och sälja ut sina tillgångar på det offentliga området för att få dollar för att betala sina utländska fordringsägare. Den västerländska modellen är alltså i grunden en form av finansiell kolonialism. Dess anti-regeringsfilosofi har ödelagt Västs ekonomier såväl som de skuldsatta ländernas [ekonomier]…..
Dagens civilisationsbrytning är inte bara mot Ryssland och Kina. Brytningen kan spåras tillbaka till Bandungkonferansen för alliansfria nationer 1955, för sjuttio år sedan. År 1955 erkände det som kallades tredje världen, eller de alliansfria nationerna, att de blev fattigare och fattigare på grund av de regler för världsekonomin, som amerikanska diplomater och geopolitiska strateger gjorde till institutioner; som ’Internationella valutafonden’, ’Världsbanken’ och dollarmyntfoten. Detta internationella handels- och valutasystem var exploaterande, först och främst mot USA:s potentiella rivaler i Storbritannien och andra europeiska länder, och mot de tidigare koloniala systemen i dessa länder som USA försökte lägga beslag på och exploatera för sin egen vinning….
Den globala spricka som sker i dagens värld är inte reversibel. Och allt går så snabbt. Mötena i år mellan BRICS+-länderna under rysk ledning och Kina nästa år, handlar om hur man ska planera för att frigöra sig från beroendet av väst. Det är vad USA:s diplomati har drivit dem att göra…………
I grund och botten erkänner USA:s strateger, att de vet att Amerika inte längre kan producera ett verkligt industriellt överskott. Dess nyliberala handelspolitik har lagt ut sin industri på entreprenad till Asien….. Sedan 1980 har hela den europeiska modellen – i själva verket hela den industriella kapitalismens modell – vänts upp….. Lärdomen för Kina har varit att ha socialism för att återupprätta 1800-talets industriella etik, som nästan alla ekonomiska observatörer trodde skulle leda till socialism av ett eller annat slag. Kinas levnadsstandard har skjutit i höjden, men lönerna i Kina är lägre än de nyliberala ekonomiernas på grund av det faktum, att socialismen tillhandahåller billiga transporter, offentlig sjukvård och så vidare.
Viktigast av allt är att det socialistiska Kina skapar sina egna pengar och kontrollerar sitt kreditsystem. I stället för att Bank of China lånar ut pengar till finansiella rovdjur för att köpa företag och belasta dem med skulder och driva upp deras aktiekurser innan de lämnar dem som bankrutta skal, spenderar regeringen pengar direkt in i ekonomin….. För att vara säker försöker Kina och andra BRICS+-länder att uppfinna hjulet på nytt. De vet att den västerländska modellen inte fungerar. Frågan är vad som är det bästa alternativet till nyliberaliserade, privatiserade och finansialiserade ekonomier? Deras drag, att uppfinna hjulet på nytt, följer logiken i det ursprungliga industrikapitalistiska uppsvinget, som höll på att utvecklas till socialism. Om man ser tillbaka på det sena 1800-talets flöde av klassisk politisk ekonomi, inte bara av Marx utan av politiska partier över hela det politiska spektrumet, kan vi se att det skulle bli socialism av ett eller annat slag…..Vad för slags socialism kommer det att bli? Det fanns kristen socialism, frihetlig socialism, marxistisk socialism och andra typer av socialism. Denna klassiska litteratur och politiska debatt var rik, men den tog slut i och med första världskriget, som var en katastrofal vändpunkt i den västerländska civilisationen…..
I slutändan måste den Globala Majoriteten skapa ett alternativ till FN självt. Alla dessa institutioner – FN, IMF och Världsbanken – är underkastade amerikansk vetorätt. USA har sedan länge tillkännagett att en central grundsats i dess utrikespolitik är att de inte kommer att gå med i någon institution som de inte kan kontrollera genom att lägga in sitt veto, om de gör något som inte gynnar USA.»
Det Michael H. säger mot slutet, att internationella organ inte fungerar som plattformar för en någorlunda fredlig och rättvis utveckling för mänskligheten, det sägs allt oftare. Att det sägs allt oftare beror naturligtvis på att det under senare år blivit allt uppenbarare. Vi behöver bara se på hur de olympiska spelen, Eurovision song contest eller Nobelprisen blivit politiska slagträn, i första hand mot länder som Ryssland, Kina och Iran, i andra hand mot resten av BRICS-länderna och i tredje hand mot hela det Globala Syd. Ja vi ser till och med hur denna politisering blivit ett slagträ mot Väst självt; exemplen på det är många.
Någon månad efter Luca Placidis intervju med Michael Hudson, intervjuas han och Richard Wolff av Nima Alkhorshid: Hur USA enade Kina, Ryssland, och Iran: En global maktförskjutning! Även här förs sådana tankegångar fram: «Vi ser inte bara en maktkrock [i världen] utan också en medvetandekrock. I grund och botten befinner vi oss i en verklig civilisationsförändring just nu.» «Den globala majoriteten måste forma en ny global civilisationsordning, eftersom den gamla är mer och mer dysfunktionell (sanktioner, tullar o.a.)»
I sin bok ‘The Ukraine War and the Eurasian World order’ kommer Glenn Diesen också in på begreppet ‘civilisationsbrytning’. Han skriver till exempel på sidan 125: «Liberalismens överdrifter har underminerat internationell rätt, diplomati, ekonomisk liberalism, politisk liberalism, mjuk makt, det globala civilsamhället, militären och rationaliteten i USA:s utrikespolitik. Genom att bekänna sig till den liberala hegemonin och den ohämmade liberalismen, som den enhetliga lösningen för att organisera samhället, riskerar västvärlden att själva civilisationen förfaller. Förstörelsen av västvärlden är inte en följd av en yttre chock eller ett hot, utan en självförvållad skada genom nedmontering av de viktigaste grundpelare som krävs för framgång för en civilisation.»
Eftersom boken handlar om kriget i Ukraina, handlar den också om den ’civilisationsbrytning’ vi kan se i östra Europa, en brytning som bland annat gör att många ryssar, som känner större samhörighet med Väst, helt enkelt emigrerar från Ryssland. Ett exempel på detta har kablats ut över hela (väst)världen. Det gäller den rysk/ukrainska journalisten Marina Ovsiannikova. Hon blev känd världen över, när hon den 14:e mars 2022 i den ryska Tv-kanalen Rossija 1, höll upp en skylt med texten “Stoppa kriget, tro inte på propagandan, de ljuger för dig” under en nyhetssändning. Det finns också exempel på motsatsen, exempel på hur människor från den «västerländska civilisationen» flyttar österut, till Ryssland. Den förre detta österrikiska utrikesministern Karin Kneissl är ett sådant exempel.
Vladimir Putin dansade med fru Kneissl på hennes bröllop 2018 och gav henne en bukett blommor (skärmdump)
Anledningen till att hon flyttade, var att hennes ytterst normala diplomatiska beteende inte kunde accepteras i Väst. Trots sina erfarenheter och utbildning, bland annat i diplomati, fick hon inte några arbeten. Sedan september 2023 arbetar hon på det statliga universitetet i St. Petersburg. (Ansvarig för ’the Geopolitical Observatory for Russia’s Key Issues.)
Men det finns många exempel även på mindre namnkunniga personer som flyttat till Ryssland. En av de vanligare anledningarna till flytten är dekadensen i den Västliga civilisationen; wokeismen. Ett av många exempel är en yngre lärare från Skottland Why I Left U.K For Better Life In Russia som nämner fem skäl till sin flytt. Family of 10 Leaves Canada for ‘Economic Opportunities’ in Russia är en mer genomgripande berättelse om anledningen till flytten.
Glen Diesen skriver i sin bok «En undersökning från Gallup 2008 före NATO-toppmötet, hade avslöjat att ukrainare föredrog förbindelser med Ryssland snarare än med USA… Framför allt ville ukrainare inte göra ett civilisationsval.» skriver han på sidan 167. «EU-tjänstemän och företrädare hänvisade till associeringsavtalet med Ukraina, som ett ’civilisationsval’ mellan väst och Ryssland» skriver han på sidan 174.
Den som lagt fram GCI, Kinas president Xi Jinping, har vid ett antal tillfällen sagt «Alla civilisationer som skapats av det mänskliga samhället är fantastiska.» Vad menar han? Är även den Västliga civilisationen fantastisk?
Fredagen den 18:e oktober höll Rysslands president Putin ett möte med reportrar från BRICS-nationer. På mötet framhöll han att gruppen redan omfattar ungefär 45% av jordens befolkning samtidigt som gruppens andel av den globala ekonomin stadigt växer. «Vår grupp växer. Antalet vänner och likasinnade inom BRICS-föreningen har ökat, och intresset för föreningens verksamhet är mycket stort,» sade han och tillade «Hittills har ett 30-tal länder uttryckt sin önskan om att samarbeta med BRICS, i en eller annan grad, att på ett eller annat sätt ansluta sig till organisationens verksamhet.» Han noterade också att «Vi bygger inte något block riktat mot någons intressen. Detta är inte en sådan organisation. Och i denna mening har den en universell karaktär och kommer, enligt min mening, att ha en gynnsam effekt på världspolitiken som helhet, inklusive världsekonomin.»
Men nog måste han inse att politikerkasten i Väst inte tror på att «BRICS-föreningen» inte är riktat mot någons intressen? Ja självklart gör han det. Även om de krig och konflikter som nu blivit alltmer allvarliga inte skulle vara ’krig mellan civilisationer’, eftersom «Alla civilisationer……. är fantastiska» så har vi även idag krig med vapen, krig med sanktioner och, som Andrey Kortunov påpekar, så pågår det ett globalt informationskrig, ett informationskrig där väst, med USA i täten, ännu har ett mycket starkt grepp.
Mickael Hudson är väldigt tydlig med sin uppfattning om vartåt kampen för en ny «mångnodal»världsordning går, eller måste gå, åtminstone för de väl utvecklade kapitalistiska länderna. «BRICS-föreningen» har naturligtvis inte samma uppfattning. Denna förening utgår bara från det, som länderna i det Globala Syd kan enas om i frigörelsen från det grepp som de gamla kolonialmakterna och USA-imperialismen ännu har över dem. Man kanske kan säga, att det vi idag ser är en allt allvarligare och beslutsam kamp mellan ’Divide and conquer’ på ena sidan, och ’Unite and prosper’ på den andra. Eller på norsk mellom ‘Del og hersk’ og ‘Foren og blomstre’.
Språk er makt, også i Georgia
Av Lars Birkelund - 28. oktober 2024
https://steigan.no/2024/10/sprak-er-makt-ogsa-i-georgia/
Taxisjåføren kapret meg. Det var altså ikke jeg som kapret en taxi. Jeg var motvillig, for han prøvde å kapre meg allerede inne på flyplassen i Tblisi, før jeg hadde rukket å veksle penger.
Men han hang på som en klegg, påsto at han visste om en minibank på veien til hotellet, der man kan ta ut georgiske lari uten gebyr. På flyplassen krevde de 3% i gebyr. Så jeg lot meg overtale.
Sjåføren, jeg antar ca. 55 år, var grei når alt kom til alt. Vi snakket litt om valget, i den grad det lot seg gjøre med hans heller svake engelsk. Han fikk likevel formidlet at han skulle stemme på Mikheil Saakashvili, eller partiet hans, United National Movement (UNM).
Sjåføren sa videre at russisk var obligatorisk fremmedspråk da han gikk på skolen, og at engelsk erstattet russisk en gang på 90-tallet. Russisk ble redusert til et språk elevene nå kan velge. Luka Mamniashvili, født i 1991, som jeg kommer tilbake til i neste artikkel, sa at han lærte engelsk fra første klasse, russisk fra fjerde.
Dette fikk meg til å tenke over hvilken makt/betydning språk har. Det at georgiske elever lærer engelsk som obligatorisk fremmedspråk i stedet for språket til naboen Russland, får betydning for hvilke informasjonskilder de benytter seg av fra de er barn, hva slags musikk de hører på, hvilke filmer de ser osv. Det dreier seg rett og slett om hva de er i stand til å lese og forstå og hvem de kan prate med.
Det får så betydning for hvordan de ser på verden, også når de blir voksne. Det at georgiske medier etter sjølstendigheten i 1991 ble mer vestlige og mindre russiske virker i samme retning.
Norske myndigheter valgte det samme for flere generasjoner siden, jeg vet ikke nøyaktig når. Jeg lærte i alle fall engelsk på skolen fra fjerde klasse, skoleåret 1969/1970. Svensk og dansk trengte vi knapt å lære, men vi leste svenske og danske tekster som del av pensum. Tysk var pensum på ungdomskolen, mens jeg i tillegg fikk undervisning i fransk et eller to år på videregående.
Summa summarum blir norske skoleelever undervist i flere språk, men kun i språkene til allierte land eller naboer (Sverige ble et alliert land først i år). Men språket til naboen Russland, skal vi helst ikke lære, virker det som. Det var i hvert fall ikke noe jeg noen gang ble oppmuntret til.
Det er med andre ord flere grunner til at det for det meste er yngre georgiere som kan engelsk. Det skyldes ikke bare engelsk-språklig popmusikk og Hollywood-filmer. Dette gjelder også andre land som tidligere var del av Sovjetunionen eller Warzawapakten.
Når jeg viser til georgiere jeg snakket med er det dermed de som kan engelsk så noenlunde. Dette er derfor en gruppe av georgiere som er mer pro-vestlige enn de andre. Det at eldre georgiere gjennomgående er svært svake i engelsk førte til at jeg for det meste unngikk å snakke med dem, da det sjelden er bryet verdt. Mitt utvalg er derfor i favør av opposisjonen, men hvor mye i favør vet jeg ikke.
Dette er den andre av mine artikler basert på hva jeg opplevde før og under valget i Georgia 26. oktober. Her er den første:
Fortsettelse følger i morra med omtale av mediesituasjonen i Georgia, hvilken rolle vestlige NGOer spiller der og faren for krig.
Regjeringa bekymrer seg for det økende sjukefraværet og hva gjør de da?
Av Romy Rohmann - 28. oktober 2024
https://steigan.no/2024/10/regjeringa-bekymrer-seg-for-det-okende-antallet-sjukefravaeret-og-hva-gjor-de-da/
Regjeringa fjerner refusjonsordningen til kiropraktorpasientene i sitt forslag til statsbudsjett for 2025.
I budsjettforslaget står det:
Det foreslås å avvikle folketrygdsrefusjonen til kiropraktorer. Forslaget innebærer en mindreutgift på 141 mill. kroner i 2025.
E 24 skriver i oktober: Brenna slår alarm om utgiftsbombe: – Nødt til å bremse
Regjeringen la fram sitt forslag til statsbudsjett for 2025.
Det vil vise at utgiftene til sykepenger, arbeidsavklaringspenger (AAP) og uføretrygd øker med til sammen 20,7 milliarder kroner neste år, får E24 opplyst.
Jeg er veldig bekymret for utviklingen. Folketrygden er en avgjørende del av vår felles velferd. Vi er nødt til å bremse økningen i utgiftene, sier arbeids- og inkluderingsminister Tonje Brenna (Ap).
https://e24.no/norsk-oekonomi/i/zA8KGr/brenna-slaar-alarm-om-utgiftsbombe-noedt-til-aa-bremse
Så for å demme opp for denne utgiftsøkninga da forslår de en «sparing» på 141 millioner på folketrygdsrefusjonen til kiropraktorer, som om folk blir noe friskere av det.
Anne Marie Selboskar Selven i Norsk Kiropraktorforening er opprørt og skriver dette på Norsk Kiropraktorforenings hjemmeside:
Jeg er sint og lei meg og svært skuffet på vegne av profesjonen, men aller mest på vegne av pasientene våre. Vi har jobbet beinhardt dette året med å belyse alle ulempene det første refusjonskuttet har medført, og hvem dette rammer hardest, men det er tydelig at vi snakker for døve ører.
Det vi ser nå er etter all sannsynlighet et resultat av en langsiktig strategi denne regjeringen har lagt for lenge siden. Dette er deres ideologi. Det kan virke som om deres største målsetning er private helsetjenester til livs, og det vil de selv om det går ut over pasientene, sier en svært opprørt styreleder i Norsk Kiropraktorforening, Anne Marie Selboskar Selven.
På Norsk Osteopatforbund sin hjemmeside kan du lese dette den 24.10:
Kutt i refusjon til muskel- og skjeletthelse: Et tilbakeskritt for både pasienter og samfunn
Kuttet i refusjon til kiropraktorer svekker førstelinjetjenesten og risikerer å overbelaste fastleger og spesialisthelsetjenesten.
I fjor kuttet regjeringen 100 millioner kroner i refusjonen til kiropraktorpasienter. I statsbudsjettet for 2025 foreslås det å fjerne all refusjon for kiropraktorbehandling, noe som vil medføre en økt kostnad for pasientene på 15–20 prosent.
Å kutte en allerede beskjeden refusjon til våre kolleger innen muskel- og skjeletthelse er et klart tilbakeskritt, som kun skaper tapere. Det er godt dokumentert at en sterk førstelinjetjeneste er avgjørende både for pasientene og samfunnsøkonomien. Vi trenger flere tiltak som styrker forebygging, helsefremming og effektiv hjelp på første nivå – ikke færre. Skal fastlegene og spesialisthelsetjenesten ta på seg enda flere oppgaver? Fastlegene har i årevis meldt om sprengt kapasitet og spesialisthelsetjenesten er svært kostbar. Vi bør heller sikre at kvalifisert helsepersonell i førstelinjetjenesten kan bidra til folkehelsen med riktig kartlegging, behandling og aktive tiltak, samtidig som de samler inn helsedata som styrker vår kunnskap om muskel- og skjelettplager. Slik blir alle vinnere.
Hilsen Tomas Collin, Leder i Norsk Osteopatforforbund
Det er nå startet en underskriftskampanje mot dette, på få dager har den fått over 30 000 underskrifter, du kan lese mer om den her:
Stopp regjeringens pasientkutt!
Til: Regjeringen
I statsbudsjettforslaget for 2025 foreslår regjeringen å fjerne refusjonsordningen for kiropraktorpasienter. Kostnaden blir med dette flyttet fra staten til den enkelte pasient. Det vil føre til en todeling av helsevesenet, økt sykefravær og gå utover pasientsikkerheten.
1. Forsterke todeling av helsevesenet
De som sliter mest vil rammes hardest! Når behandlingen blir dyrere, vil flere, og særlig de med lav inntekt – avstå fra behandling. Det er alvorlig for en lidelse der det er avgjørende med rask helsehjelp for å unngå langvarig sykdom.
2. Øke sykefraværet
Muskel- og skjelettlidelser er en av hovedårsakene til økende sykefravær og at stadig flere blir uføretrygdede. Det er godt dokumentert at tidlig diagnostisering og behandling er viktig for å unngå langvarig og kostbart sykefravær, og derfor er det alvorlig at regjeringen nå tar bort en viktig støtteordning for å sikre pasienter rask hjelp og oppfølging.
3. Gå utover pasientsikkerheten
Fjerning av refusjonen vil få betydelige konsekvenser for tverrfaglig samarbeid, noe som kan svekke pasientsikkerheten og øke belastningen på øvrige helsetjenester.
Signer oppropet! Hjelp oss å stoppe regjeringens pasientkutt!
https://www.underskrift.no/vis/12918
De Grønne i Tyskland må avnazifiseres
Av skribent - 28. oktober 2024
https://steigan.no/2024/10/de-gronne-i-tyskland-ma-avnazifiseres/
I dag er De Grønnes Annalena Baerbock utenriksminister i Berlin-regjeringen. Hun snakker om å lære av landets fortid, mens hun gjør det motsatte.
The Electronic Intifada, 26 oktober 2024
Kort tid etter at jeg ble med i Irlands grønne parti på 1990-tallet, deltok jeg på noen diskusjoner om røttene til økologisk politikk.
Jeg kan ikke huske å ha bidratt mye til disse diskusjonene. Jeg satt bare og lyttet til aktivister som var flinkere og bedre informert enn meg.
En slik aktivist bemerket at det tidligere hadde vært en politisk organisasjon som uttrykte en sterk tilknytning til naturen: Nazistene snakket ofte om blod og jord.
På den tiden ønsket jeg ikke å tro at nazister kunne ha påvirket den internasjonale grønne bevegelsen på noen måte. De tyske grønne jeg hadde sett på TV så alle ut til å forfekte en «make love not war»-filosofi.
I dag er De Grønnes Annalena Baerbock utenriksminister i Berlin-regjeringen. Hun snakker om å lære av landets fortid, mens hun gjør det motsatte.
Baerbock identifiserer Holocaust som «den verste forbrytelsen verden noensinne har sett». For å sone for det, muliggjør hun et holocaust i Gaza, den verste forbrytelsen verden har sett så langt i dette århundret.
Tyskland har nettopp offentliggjort nye data som viser at landet godkjente militæreksport til en verdi av mer enn 100 millioner dollar til Israel de siste tre månedene.
Den nye avsløringen motsier rapporter om at Baerbock og en kollega i De Grønne nektet å godkjenne nye våpenforsendelser bestemt for Israel. De Grønne ble sagt å kreve en skriftlig garanti for at tyske våpen ikke ville bli brukt til folkemord.
Det er betegnende at Olaf Scholz, den tyske kansleren, har insistert på at våpenleveransene til Israel fortsetter – uten noen motstand (i det minste offentlig) fra Baerbock.
Det er grunner til å være skeptisk til påstandene om at hun ønsket en «folkemords-klausul» i papirene som dekker våpenleveranser.
Tyskland skjermer faktisk Israel mot anklagen om folkemord.
Da Sør-Afrika anla en sak til Den internasjonale domstolen med påstand om at Israel brøt folkemordkonvensjonen, indikerte Tyskland raskt at de ville gripe inn på Israels side. Baerbock selv sa i januar at hun ikke kunne se hvordan Israel var innstilt på å begå folkemord i sin krig mot Gaza, som hun karakteriserte som en krig i «selvforsvar».
Misbruk av historien
I juni holdt Baerbock en tale om Tysklands tidligere kolonier.
Hun uttalte utvetydig at landet hennes har «historisk ansvar» for «folkemordet påført herero- og nama-folkene» i Sørvest-Afrika (nå Namibia), på begynnelsen av 1900-tallet.
Baerbock spurte hvordan Tyskland skulle håndtere fortiden, uten å erkjenne at de legger til rette for et folkemord i nåtiden.
Omtrent 30 prosent av alle større våpen importert av Israel mellom 2019 og 2023 kom fra Tyskland. Bare USA var en større ekstern leverandør av våpen til Israel i den perioden.
Og da folkemordet kom i gang, brukte Baerbock mange uker på å nekte å be om våpenhvile.
I et intervju med Deutsche Welle i november 2023 snakket Baerbock om hvordan «vi er forpliktet til vårt tyske ansvar».
«Og det betyr å gi jødiske menn og kvinner, som Tyskland prøvde å utslette under nazidiktaturet, et trygt land», sa hun. «Det er staten Israel, og det er derfor Israels sikkerhet er Tysklands statsgrunnlag».
Det er et misbruk av historien å påberope seg Holocaust på den måten.
Nazistene så på jødene som Untermensch – undermennesker – og forsøkte å utrydde dem slik at en visjon om arisk raserenhet kunne forfølges.
Israel ser på palestinere som «menneskelige dyr» og fører en utryddelseskrig mot dem. Det «trygge landet» (Israel) som Baerbock forplikter seg til, er bevæpnet med atomvåpen og setter verdensfreden i fare, slik at Benjamin Netanyahu kan forbli statsminister og hans høyreekstreme koalisjonspartnere kan forfølge en visjon om etno-religiøs overlegenhet.
Den grønne bevegelsen må helt klart avnazifiseres.
Hvis Annalena Baerbock og de tyske grønne fortsetter å støtte Israels forbrytelser, er det avgjørende at de blir avvist av sine søsterpartier andre steder i Europa.
Det er ikke rom for meningsforskjeller om folkemord. De grønne er enten for eller imot det.
Denne artikkelen er hentet fra The Electronic Intifada:
Germany’s Greens need to be denazified
Oversatt for steigan.no av Espen B. Øyulvstad
Se også:
Revealed by fire – The Grayzone live
The continuous air bridge of US arms to Israel
The West’s Colonial Racism That Enables The Gaza Genocide.
David Cronin er assisterende redaktør for The Electronic Intifada. Hans bøker inkluderer Balfours Shadow: A Century of British Support for Zionism and Israel and Europe’s Alliance with Israel: Aiding the Occupation.
Twitter: @dvcronin
De grova lögnerna om Jan Myrdal i augustprisnominerade ”de hemliga breven”
Av Lasse Diding - 28. oktober 2024
https://steigan.no/2024/10/de-grova-lognerna-om-jan-myrdal-i-augustprisnominerade-de-hemliga-breven/
Min bok om Jan Myrdal som kommer ut på måndag handlar egentligen om hur Jan Myrdal som mycket ung formades till författare i en extremt dysfunktionell familj där systern Kaj Fölster var den som råkade allra mest illa ut. Jag läste förstås allt som skrivits om och av alla familjemedlemmar och tyckte mig av detta kunna skapa en bild av denna världsberömda familjs vardagsliv.
I samband med detta läste jag självklart noga den nu Augustprisnominerade ”De hemliga breven” med brev mellan Jan och föräldrarna som tydligt visar att Jan var en dålig far som länge var beroende av föräldrarna. Men var detta också som utgivarna, journalisten Bosse Lindquist, systern Kaj Fölster och sonen Janken Myrdal vill ge sken av, något slags bevis på att Jan Myrdal hade en lycklig barndom?
Det var i detta mitt arbete jag nu upptäckte en hel rad felaktigheter och medvetna förfalskningar i deras brevbok och påståenden som var relativt enkla att motbevisa genom enkel källkontroll. Sonen Janken har goda skäl att vara djupt besviken på sin pappa Jan genom livet, men detta hade nu gjort denne ypperlige agrarhistoriker till en mycket dålig historiker när han tillsammans med sina två mot Jan lika hatiska kumpaner skriver om sin far, Kajs bror och Bosses politiske motståndare.
Ju mer jag läste desto fler förfalskningar och medvetna lögner blev då uppenbara och alla redovisas i min bok, men jag valde då att lyfta fram tre som spelat stor roll i debatten efter ”De hemliga breven” och det är om dessa tre lätt kontrollerbara påståenden som Martin Erlandsson i Hallands Nyheter idag ställer frågar till två av utgivarna, Bosse L och Janken M. Hade Jan verkligen som så många trodde fått ett hus med strandtomt av sina föräldrar? Säger Jan verkligen i Barndom att föräldrarna förstört hans liv och att han aldrig kan förlåta dem? Och skriver Jan Myrdal verkligen i sin sista bok att han enbart med hjälp av utseendet på sin första frus könsorgan, som han då hittat på en bild på nätet av, kan känna igen denna sin ungdomskärlek och tillika Jankens mamma?
Läs deras svar i Hallands Nyheter och häpna!! Bosse Lindquist fortsätter att hävda att Jan fick huset medan Janken omedelbart bekräftar att han köpte det för 60000 såsom dokumenten tydligt visar. Bosse L vägrar att svara på var i Barndom man kan läsa det han i sin text tydligt påstår att Jan skrivit och i radion läst upp inför de chockade gamla föräldrarna och Janken vägrar ta in att det var ansiktet Jan känt igen på bilden han hittat på nätet och först därefter kommenterat andra kroppsdelar, något alla kan läsa i Jans sista bok men som Janken mörkat. Nu blir han förbannad också på mig som avslöjat lögnen men på intet sätt uttalat mig om det lämpliga eller olämpliga i Jans skriverier om sin första fru.
Jag valde dessa tre exempel för att tydliggöra utgivarnas försåtliga arbetsmetoder och i det mest uppmärksammade fallet med påståendet om att Jan fått ett hus av föräldrarna så var det bland recensenterna inte bara Maria Schottenius, Ulrika Kärnborg, Martin Kragh, Göran Greider, Niklas Ekdal, Fredrik Ekelund och många fler som blev lurade utan också tusentals andra läsare och bland dem bland andra jag själv som i en intervju i HN uttalar mig om denne bortskämde Jan Myrdal som fått ett hus och sen bara visat total otacksamhet.
Testamentet från 1977 hittade jag i Jans arkiv i Jan Myrdalbiblioteket och det bekräftar exakt vad Jan skrev redan 1993 i boken ”Inför nedräkningen” när hans syster första gången i boken ”De tre löven” påstod samma sak om detta hus. Jan skriver att han köpte huset av föräldrarna för 60000 kronor efter att ha fått banklån och detta bekräftas nu i tillägget till testamentet där det dessutom framgår att den som i förtida arv fått långt mer än dubbelt så mycket som de två andra syskonen Jan och Sissela tillsammans, är just den tredje utgivaren av ”De hemliga breven”, Kaj Fölster. Hon är den enda som verkligen fick ett helt hus av föräldrarna, det som i dokumentet på bilden här nedan kallas ”Gotlandsfastigheten” och värderades vid gåvotillfället 1970 till 106 000 kronor och idag är värt mångmiljonbelopp.
Allt detta hade självklart Jan Myrdal själv enkelt kunnat förklara såvida ”De hemliga breven” givits ut medan han fortfarande levde, men utgivarna inväntade hans död och därmed hans försvarslöshet och att hans obekväma röst tystnat.
Les mer om Jan Myrdal.
”De hemliga breven” är för övrigt endast kopior då Kaj Fölster, vilket också hemlighålls i deras bok, redan för mer än 30 år sedan gav tillbaka originalen till Jan Myrdal efter att först ha tagit kopior. Dessa kopior krävde Jan därefter i samma bok ”Inför nedräkningen” från 1993 att de skulle lämnas in till Kungliga Biblioteket och där omedelbart göras tillgängliga för alla intresserade och efter Jans död har de funnits tillgängliga i Jans arkiv i Jan Myrdalbiblioteket. Inget av detta nämns ens i ”De hemliga breven”!
Så ”hemliga” var alltså dessa brev men visst hade Jans fräna ton i de egna breven som Göran Greider i sin recension liknade vid gangsterrap blandat med Nietzsche och Lenin, i sig varit värda en Augustprisnominering, men att en bok med Bosse Lindquists, Kaj Fölsters och Janken
Myrdals lögner blir nominerad är en praktskandal.
I nästa vecka finns min bok ”De grova lögnerna om Jan Myrdal i De hemliga breven” tillgänglig och på fredag 1a november kommer ett fylligt utdrag i nya numret av Parabol att gratis ta del av och ni som läser detta får gärna för hederlighetens och den döde Jan Myrdals skull hjälpa till att sprida detta budskap och på så sätt slå sönder den bonnierska lögnmaskinen. Jan Myrdal blir vi hur som helst inte av med som Göran Greider avslutade sin recension förra året! Tänk vad Jan hade skrattat åt att tre år efter sin död först bli föremål för årets största kulturfejd 2023 och nu 2024 ta sig ännu ett varv på den offentliga debattscenen!
I en första version av denna text la jag med bilder av Hallands Nyheters text men det blev jag nu uppmärksammad på att det inte är tillåtet, så nu någon timma efter inläggets publicering så tar jag bort dessa två bilder av helsidorna i Hallands Nyheter med Martin Erlandssons klargörande artikel och hänvisar istället till webben som jag kommer att länka till i en kommentar. Tyvärr låst men väldigt väl värd att läsa!! Finns än så länge bara i pappret och eHN, men jag länkar den från webben så fort den kommer ut där!!
ETC: Lasse Diding: ”Myrdalboken bygger på lögner”
