Nyhetsbrev steigan.no 13.05.2025
Jo mer strømforsyninga blir basert på sol og vind, jo mer sannsynlig blir blackout
Statens fiende: den politiske forfølgelsen av Ulrike Guérot
Felles erklæring fra Folkerepublikken Kina og Russland om global strategisk stabilitet
Donald Trumps «verdenskonsert»
Den formelle offentlige salvelsen av den multipolare verden
Minst 11 alawitter drept i Syria mens sekterisk vold fortsetter å rase
Nå har det klikket for regjeringen: Klimakvoter på bilen din og huset ditt
Krigsdagbok del 196 – 4. til 6. mai 2025
Flere vestlige pressekanaler har plutselig svingt hardt ut mot Israel
Gi et bidrag til Mot Dag AS og støtt driften og utviklingen av steigan.no!
Jo mer strømforsyninga blir basert på sol og vind, jo mer sannsynlig blir blackout
Av red. PSt - 13. mai 2025
https://steigan.no/2025/05/jo-mer-stromforsyninga-blir-basert-pa-sol-og-vind-jo-mer-sannsynlig-blir-blackout/
Den totale blackouten på den iberiske halvøya burde sende et alvorlig varselsignal om at myndighetene systematisk gjør samfunnet mer sårbart gjennom sin «grønne politikk». Men de ansvarlige vil ikke endre kurs uansett.
Rundt klokka 12 mandag 28. april førte store strømbrudd til at millioner av hjem og bedrifter i Spania og Portugal
var uten strøm. Landene var i kaos, med trafikkstopp, innstilte flyreiser og strømbrudd over hele landet.
Mobiltelefon- og internettnettverk gikk ned. Sykehus stoppet prosedyrer og brukte generatorer for å gi strøm til pasienter. Rundt klokken 12:15 falt strømbehovet i Spania fra 27.500 megawatt til nesten 15.000 megawatt på omtrent 5 sekunder. Portugals strømbrudd rammet hovedstaden Lisboa og omkringliggende områder, samt de nordlige og sørlige delene av landet. Selv hjem i det franske Baskerland var uten strøm i noen minutter.
16. april gikk Spanias strømnett på 100% alternativ energi. På tidspunktet for strømbruddet kom mer enn 75% av strømmen fra fornybare kilder, ifølge data fra Red Electrica. 21. april dekket Spanias solcelleproduksjon så mye som 79% av etterspørselen, og nådde et rekordnivå på 20.120 megawatt. Noen minutter før strømbruddet kom omtrent 60% av strømmen på Spanias strømnett fra solenergi. Mange mener at Spanias strømnett, som produserer nest mest solenergi i Europa etter Tyskland, ble svekket av sin avhengighet av solenergi.
REE, den spanske nettoperatøren, identifiserte to hendelser med tap av strømproduksjon, sannsynligvis fra solcelleanlegg, sørvest i Spania som forårsaket ustabilitet i det elektriske systemet og førte til et sammenbrudd i forbindelsen med Frankrike.
Mange spanske regioner erklærte unntakstilstand og utplasserte 30.000 politibetjenter. Ifølge investeringsbanken RBC kan de økonomiske kostnadene ved strømbruddet variere mellom 2,25 milliarder og 4,5 milliarder euro.
Den første store blackout i det grønne skiftet
Eivind Salen i Motvind Norge skriver:
Blackouten i Spania er den første som har skjedd i et el-systemet drevet hovedsakelig av det som kalles fornybare kilder, vind og sol. Det har skjedd blackout i andre systemer også, det er ikke noe nytt fenomen, men dette er den største virkelig store etter at det i systemet ble faset inn store mengder vind og sol. Selvfølgelig må systemet klare å håndtere problemer som kan forårsake blackout, for i et moderne samfunn er blackout i større omfang uakseptabelt.
Hva som skjedde i Spania, ble klart ganske fort, siden det finnes rikelig med måledata i sanntid, og systemene er bra på å rapportere hva som skjer med dem. Det er sjokkerende at det gikk veldig fort å slå ut hele nettet i to ganske store land, Spania og Portugal. Fra problemene oppsto til krafta var ute gikk det fem sekunder.
Det er en kjent sak at vindkraft og solkraft er uegnet til å stabilisere frekvensen. For å gjøre det, trengs store, tunge synkrone kraftverk. Det kan varmekraftverk og store vannkraftverk tilby.
Lite trolig at de grønne teknokratene vil endre kurs
Det «grønne skiftet» er Skriften og profetene for de de «grønne» teknokratene fra Jonas Gahr Støre til Spanias Pedro Sancez, så det er ineng grunn til å tro at blackouten vil få dem til å endre kurs. De har knyttet hele sin økonomi, sine posisjoner og sin prestisje til dette vanvittige prosjektet. De vil ikke snu uansett hvor store skadevirkningene blir. De vil bare pøse på med mer av det samme og øke risikoen for mye større gjentakelser i framtida.
Et lyspunkt er at et land som Italia ikke har gravd seg så langt ned i elendigheten:
Statens fiende: den politiske forfølgelsen av Ulrike Guérot
Av Thomas Fazi - 13. mai 2025
https://steigan.no/2025/05/statens-fiende-den-politiske-forfolgelsen-av-ulrike-guerot/
I årevis var Ulrike Guérot en av Tysklands mest respekterte statsvitere. Men etter at hun kritiserte pandemiresponsen og proxykrigen i Ukraina, ble hun fremstilt som en offentlig fiende.
12. mai 2025
Mange lesere har kanskje aldri hørt om Ulrike Guérot – men når de har lest denne artikkelen, vil de lure på hvordan det er mulig, gitt at hun står i sentrum for en av de mest forbløffende sakene om politisk forfølgelse i Europa i nyere historie.
For bare noen få år siden ble Guérot hyllet som en av Tysklands – og Europas – mest respekterte statsvitere og ledende stemmer innen europeisk integrasjon. For alle som har fulgt debatten om EUs fremtid de siste to tiårene, ville det ha vært nesten umulig å ikke komme over Guérot og hennes ideer om «Den europeiske republikk». Som en produktiv akademiker og offentlig intellektuell ble hun ofte invitert til å snakke om ulike aspekter ved EU-politikk.
Jeg møtte Guérot første gang i Helsingfors i 2018, hvor vi deltok i en livlig offentlig debatt om EU. Selv om vi var enige om blokkens mangler i sin nåværende form, var vi sterkt uenige om løsningen: Jeg tok til orde for å oppløse EU og gjenoppta suverene nasjonalstater, mens Guérot kjempet for en radikal demokratisering av unionen. Guérots visjon var inspirerende, men den passet også perfekt inn i en langvarig tradisjon med progressiv europeisme – et perspektiv som, spesielt i akademiske kretser, lenge har representert mainstream.
Faktisk var Guérot gjennom store deler av karrieren sin et fullverdig medlem av Tysklands (og Europas) intellektuelt-politiske etablissement. Hun startet på nittitallet og jobbet under ledelse av høyprofilerte politikere som Karl Lamers, den gang utenrikspolitisk talsperson for det tyske kristelig-demokratiske partiet, og Jacques Delors, tidligere president i EU-kommisjonen.
Fra tidlig på 2000-tallet og utover tok hun først på seg rollen som utenrikspolitisk direktør for det tyske Marshallfondet og deretter som direktør for Det europeiske råd for utenriksrelasjoner – to av Europas viktigste transatlantiske tenketanker. I 2013 var Guérot til og med en del av den offisielle delegasjonen til den tyske presidenten Joachim Gauck på hans statsbesøk i Frankrike.
Midt på 2010-tallet, da hun var med på å grunnlegge European Democracy Lab, som er tilknyttet European School of Governance i Berlin, hadde Guérot etablert seg som en av de fremste ekspertene på europeiske saker, og hun publiserte mye i tyske og europeiske aviser og opptrådte ofte på talkshow i hjemlandet.
Etter møtet vårt i Helsingfors fortsatte Guérot og jeg å utveksle ideer om Europa fra tid til annen – helt til pandemien slo til. Mens jeg strevde med å forstå galskapen som oppslukte verden i 2020, fant jeg meg selv i å gli bort fra den europeiske (dis)integrasjonsdebatten som lenge hadde definert arbeidet mitt.
Dessuten, som en skribent fra venstresiden som tok et svært kritisk standpunkt til Covid-regimet, markerte denne opplevelsen et definitivt brudd med det politiske fellesskapet jeg en gang hadde ansett som mitt eget. I pandemiens hyperpolariserte atmosfære ble det felles grunnlaget jeg fortsatt delte med den vanlige venstresiden – som en gang hadde gjort dialog med liberale progressive som Guérot mulig – feid bort for godt. Jeg må faktisk innrømme, litt beskjemmet, at jeg ganske enkelt hadde antatt at Guérot hadde alliert seg med Covid-ortodoksien – slik praktisk talt alle hennes jevnaldrende i det intellektuelle og akademiske etablissementet hadde gjort.
Derfor ble jeg sjokkert over historien hun hadde å fortelle da hun ringte meg helt ut av det blå for to år siden – og litt skamfull over at den hadde utfoldet seg fullstendig under radaren min. Hun fortalte hvordan hun, siden vi sist snakket sammen, hadde blitt en av Tysklands mest utskjelte skikkelser – avskjediget fra universitetsstillingen sin, svertet i media, utstøtt av det akademiske etablissementet og til og med stemplet som en fiende av staten. Jeg var målløs. Hvordan kunne dette ha skjedd med en av landets mest ærede offentlige intellektuelle?
Guérots fall fra nåde begynte i oktober 2020, da hun offentlig begynte å kritisere pandemitiltakene, det voksende klimaet av ideologisk konformitet og den alarmerende innsnevringen av akseptable meninger som fulgte med det – en kontekst der alle som stilte spørsmål ved covid-politikken raskt ble møtt med fiendtlighet av det politiske og mediemessige etablissementet.
Fra Guérots liberal-progressive perspektiv – kanskje litt naivt – opprettholdt hun bare Habermasianske* prinsipper om åpen diskurs: troen på at den offentlige opinionen burde komme fra kraften i det bedre argumentet. Til å begynne med forsto ikke engang hun fullt ut omfanget av den autoritære «nye normalen» som pandemien hadde innledet – eller at hun, ved å stille spørsmål ved pandemiens restriksjoner og advare om demokratisk tilbakefall, hadde krysset en usynlig rød linje. Nesten over natten endret hennes offentlige persona seg i institusjoners, medias og store deler av offentlighetens øyne – fra en berømt tenker til en «problematisk figur».
(*Jürgen Habermas er en tysk filosof og sosiolog. O.a.)
Etter kritiske kommentarer og essays ble Guérot mål for intens mediegranskning og harme på sosiale medier. Artiklene diskuterte ikke lenger argumentene hennes; de angrep henne personlig, stemplet henne som «kontroversiell» og avfeide henne som en «konspirasjonsteoretiker». Det faktum at hennes prinsipielle holdning gjorde henne stadig mer populær blant anti-lockdown-demonstranter, som organiserte store demonstrasjoner i Berlin og andre byer sommeren 2020 – raskt stemplet som «høyreekstrem» av det politiske medieetablissementet – forverret bare motreaksjonen mot henne. I manges øyne var Guérot, en livslang progressiv, nå en «fascist ved assosiasjon».
Likevel virket hennes akademiske status fortsatt intakt tidlig i 2021. Våren 2021 ble hun ansatt ved det prestisjetunge universitetet i Bonn – kroningen av årevis med akademisk forskning på europeiske politiske spørsmål. Til tross for kontroversen rundt hennes holdning til covid, ble Guérot varmt mottatt av sine kolleger ved universitetet, som tydeligvis var glade for å ønske en så høyprofilert og dyktig skikkelse velkommen i sine rekker.
Det året, i juleferien, nedfelte Guérot kritikken av pandemipolitikken. Resultatet ble Wer schweigt, stimmt zu – Taushet betyr samtykke – utgitt i mars 2022. Boken, som skarpt kritiserte uforholdsmessigheten i myndighetenes Covid-respons og etterlyste et presserende sosialt og offentlig oppgjør, ble en stor suksess. Den ble liggende på bestselgerlisten i flere uker, og Guérot ble oversvømt av brev og e-poster fra folk som takket henne for å ha gitt stemme til en stor del av det tyske samfunnet som hadde blitt holdt nede eller bakvasket i den offisielle offentlige diskursen.
Akademikerverdenen, derimot, vendte seg kraftig mot Guérot: én ting var å skrive artikler eller gi intervjuer – men å publisere en hel bok, og en bestselgende bok attpåtil, som åpent kritiserte dem som, med hennes ord, var «villige til å ofre demokratiet til et virus og gamble bort sin frihet for angivelig sikkerhet», var noe helt annet. Hun hadde krysset nok en usynlig rød linje. Fremtredende akademikere angrep henne på Twitter. Invitasjoner til konferanser begynte å avta. Selv på hennes fortsatt relativt nye arbeidsplass ved Universitetet i Bonn begynte studenter og kolleger å sky henne – eller aktivt mobilisere mot henne. Pandemien hadde avslørt en stadig økende kløft mellom akademikerverdenen og den bredere offentligheten, og Guérot befant seg fanget midt imellom.
I mellomtiden, rett før boken ble utgitt, hadde Russland invadert Ukraina, noe som ytterligere forgiftet og militariserte den offentlige debatten. Den manikeiske* tenkningen og moralske absolutismen som hadde definert Covid-æraen intensiverte seg ytterligere. Å støtte Ukraina ble en borgerlig lakmusprøve; kritikk av regjeringens politikk ble ikke lenger sett på som en «trussel mot folkehelsen», men ble nå framstilt som på grensen til forræderi. Nok en gang befant Guérot seg i sentrum av alt dette.
(*manikesisk, her: svart-hvitt, o.a.)
I første halvdel av 2022, i et par, på det tidspunktet sjeldne, TV-opptredener, etterlyste hun fred, dialog og diplomati – noe som førte til hysteriske reaksjoner fra de andre gjestene på programmene, alle kategorisk i pro-krigsleiren. Nok en gang befant Guérot seg i medias søkelys – og nok en gang kastet inn i en rolle hun ikke hadde valgt, denne gangen som en såkalt «Putin-apologet». Dette utløste en ny massiv bølge av angrep mot henne, inkludert fra høyprofilerte politikere. I økende grad ble anklagene mot Guérot på sosiale medier også rettet mot Universitetet i Bonn – et klart forsøk på å offentlig bringe skam over ikke bare henne, men også arbeidsgiveren hennes. Ulike fakultets- og studentgrupper i Bonn kom med uttalelser mot Guérot.
Guérot lot seg imidlertid ikke avskrekke. Tvert imot begynte hun å jobbe med en bok om krigen mellom Russland og Ukraina, fast bestemt på å utgi den så raskt som mulig. I mellomtiden, sommeren 2022, begynte de første anklagene om plagiat å dukke opp i media. Selv om de skapte overskrifter, var disse faktisk relativt små av natur, og involverte parafrasert eller delvis sitert materiale i to av hennes bøker. I noen tilfeller hadde hun til og med erkjent feilene i senere utgaver av boken. Mønstrene beskrevet i artiklene – spredte fotnoter, vag kildehenvisning og løst parafraserte ideer – peker i verste fall på forglemmelse på grunn av tidsbegrensninger, ikke bedrag.
Langt mer bekymringsfullt er det faktum at noen tyske medier brukte betydelige ressurser på å gjennomføre en rettsmedisinsk undersøkelse linje for linje av hele Guérots arbeid i et desperat forsøk på å avdekke enhver feil eller inkonsekvens, uansett hvor liten. Dette var ikke journalistikk; det var en orkestrert etterforskning. Faktisk startet Universitetet i Bonn nesten umiddelbart en etterforskning av Guérot for påstått vitenskapelig uredelighet. I mellomtiden begynte merkelige ting å skje som antydet at noe større lå bak denne svertekampanjen – mer enn bare arbeidet til noen få journalister med en øks å slipe.
For eksempel var den første plagiatanklagen, som dukket opp i Frankfurter Allgemeine Zeitung 4. juni, allerede lenket til på Guérots Wikipedia-side kvelden 3. juni. Enten fulgte noen nøye med, eller så var dette en del av en mer samordnet kampanje for å ødelegge Guérots rykte – en kampanje som potensielt involverte mektige elementer innen etterretnings- og sikkerhetsetablissementet.
På den tiden ville Guérot selv ha ledd av slike påstander som paranoide fantasier. Det var helt til hun fikk en uventet telefon tidlig i august 2022 fra en gammel venn som jobbet for BND, Tysklands etterretningstjeneste. Han foreslo et møte – men ba henne legge igjen telefonen hjemme. Det han hadde å si hørtes ut som noe tatt rett ut av en roman av Frederick Forsyth. «Du må være forsiktig, Ulrike», sa han til henne. «Du har blitt et mål. De vil ødelegge deg». Han fortsatte med å si at de nylige endringene på Wikipedia-siden hennes kunne spores tilbake til en håndfull IP-adresser – alle plassert på den andre siden av Atlanterhavet, i Washington. Budskapet var umiskjennelig: Guérots aktivisme hadde vakt oppmerksomhet fra folk høyt oppe i NATO-kretser – i Tyskland og utenfor.
Først var Guérot skeptisk. «Hvorfor skulle slike mektige institusjoner være så redde for noen som meg?», spurte hun. «Jeg har ingen makt, ingen politiske verv». «Du har karisma, Ulrike, folk beundrer og respekterer deg», svarte venninnen hennes. «I tider som disse er det akkurat den typen ting som kan påvirke opinionen». Guérot forlot møtet i sjokk, selv om en vedvarende tvil gjensto: kanskje hadde venninnen hennes overdrevet ting. Tross alt er det bare naturlig for etterretningsagenter å se konspirasjoner rundt hvert hjørne. Hendelsene skulle imidlertid snart fjerne hennes siste gjenværende illusjoner – eller håp.
Sent i september, kort tid etter at hun sendte inn manuskriptet til boken sin om krigen mellom Russland og Ukraina, ble Guérots invitasjon til å være jurymedlem for den prestisjetunge NDR-sakprosaprisen – offentlig annonsert samme morgen – brått trukket tilbake i løpet av få timer. I løpet av få dager ble Ulrike avvist fra alle gjenværende foredrag i kalenderen hennes, inkludert lenge planlagte forelesninger i Milano, Brussel og Wien. Det var tydelig at det var en samlet innsats i gang for å få Guérot kansellert fra den offentlige sfæren – ikke bare i Tyskland, men over hele Europa. I ett tilfelle informerte en ansatt i en østerriksk næringslivsforening – en av arrangørene av arrangementet – Guérot privat om at avlysningen hadde fulgt «en oppfordring fra en høyere myndighet».
Guérot ble nå tvunget til å konfrontere den skremmende muligheten for at venninnen hennes hadde fortalt sannheten. Fiendene hennes brente jorden rundt henne. Hun ble selv litt paranoid og kunne ikke la være å lure på om denne plutselige bølgen av avlysninger bevisst hadde blitt tidsbestemt til å sammenfalle med den forestående utgivelsen av hennes nye bok, som kom i hyllene bare dager senere. Endspiel Europa – Endgame Europe, som hun skrev sammen med Hauke Ritz, satte Ukraina-krigen i kontekst som en stedfortrederkrig mellom NATO og Russland, delvis provosert frem av amerikansk innblanding i Ukraina. Dette synspunktet er i økende grad anerkjent i dag, til og med av Donald Trump selv – men på den tiden boken kom ut, var det en vederstyggelighet i Tyskland (og er det i stor grad fortsatt den dag i dag).
Som med Covid-teksten utløste bokens utgivelse en ny bølge av offentlig bakvaskelse mot Guérot – denne gangen mer intens og aggressiv enn noe hun hadde møtt før. Ved å ta opp kampen mot NATO hadde Guérot sannsynligvis krysset den ultimate røde linjen. Hennes eget universitet utstedte en offentlig uttalelse der de distanserte seg fra både Guérot og boken hennes – men uten å navngi noen av dem eksplisitt. Kort tid etter ble Guérot sykemeldt: to år med nådeløse angrep – nærmere 200 ondsinnede artikler skrevet mot henne siden slutten av 2021 – og økende psykologisk press hadde satt sine spor. Man kan hevde at kampanjen hadde oppnådd sitt mål: hun hadde vært knust, følelsesmessig og psykologisk. På dette tidspunktet hadde de fleste av vennene hennes også unngått henne. Og likevel var den siste avlysningen fortsatt i vente.
Bare noen få måneder senere, i februar 2023, fikk Guérot beskjed om at hun var blitt oppsagt fra Universitetet i Bonn på grunn av plagiat – uten varsel eller mulighet til å rette opp mulige feil, slik det er vanlig i slike tilfeller. Hun var klar over forundersøkelser, men på grunn av sykefraværet hadde hun ikke vært i stand til å forsvare seg ordentlig. Avgjørelsen var uten sidestykke: aldri før i etterkrigstidens Tyskland hadde en professor blitt oppsagt utelukkende på grunn av plagiat. Det som gjorde det enda mer absurd, var arten av de påståtte overtredelsene – mindre siteringsfeil spredt over et dusin sider, som utgjorde omtrent 1% av det totale innholdet i verk som ikke engang var akademiske avhandlinger, men polemiske essay ment for et generelt publikum.
Det kan være liten tvil om at dette var en politisk motivert avgjørelse – en som ikke hadde noe med Guérots akademiske kvalifikasjoner eller vitenskapelige integritet å gjøre. Som en tysk kommentator uttrykte det: «Er det ikke klart at anklagene – selv om de delvis var sanne – bare tjente som et påskudd? I kjernen handlet dette om å straffe en ubeleilig person, sannsynligvis med det ekstra målet å avskrekke andre». Dette blir enda tydeligere når man tenker på at universitetets ombudsmann for mistenkte tilfeller av vitenskapelig uredelighet, professor dr. Klaus F. Gärditz, en konstitusjonsadvokat, hadde vært en høylytt tilhenger av regjeringens tiltak under pandemien – og dermed var tydelig forutinntatt mot Guérots standpunkter.
Men å fokusere på et enkelt individ i denne historien ville være misvisende, for det som gjør Guérots fall fra nåde så slående er den tilsynelatende koordineringen mellom flere aktører – media, universitetet og, hvis man skal tro venninnen hennes, til og med elementer av NATOs etterretningsapparat. Når man ser på hendelsesforløpet, kan man faktisk ikke unngå å lure på om «plagieringsskandalen» som ble pisket opp av media var en del av en bredere strategi, som la grunnlaget for en oppsigelse under dekke av akademisk uredelig oppførsel.
Mens jeg skriver dette, er jeg fullstendig klar over ironien: å forsøke å gi mening til Guérots fall ved å påberope seg det noen vil kalle en «konspirasjonsteori», til forsvar for noen hvis rykte ble svekket for angivelig å ha fremmet slike teorier selv. Men nettopp derfor skylder vi henne – og intellektuell integritet – å følge bevisene uansett hvor de fører, uavhengig av hvordan de måtte bli mottatt i vanlige kretser.
Og det er god grunn til å tro at dette ikke bare var en heksejakt, men et tilfelle av politisk forfølgelse – at Guérot var mål for mektige krefter, inkludert elementer fra den tyske staten, fordi hun var en innflytelsesrik offentlig intellektuell som representerte en trussel mot status quo. For å oppnå dette måtte hun ikke bare kanselleres, men ødelegges. I løpet av to år ble alt Guérot hadde bygget opp over flere tiår systematisk fjernet: hennes rykte, hennes troverdighet, hennes vennskap og til slutt hennes posisjon – sammen med hennes levebrød. Man kan til og med argumentere for at straffen hennes var så streng nettopp fordi hun mesteparten av livet hadde vært en del av etablissementet – og ble sett på som å ha forrådt det ved å begå den ultimate vranglæren: å tenke selvstendig.
Hennes sak står som et skremmende vitnesbyrd om den autoritære driften i det tyske samfunnet, og vestlige samfunn mer generelt, hvor dissens ikke lenger debatteres, men straffes – til og med i den grad at man går etter fast ansatte professorer, som pleide å være nesten urørlige. Det er en historie som burde knuse eventuelle gjenværende illusjoner om den sanne tilstanden til vestlig liberal demokrati. Til syvende og sist trenger man imidlertid ikke bevis for en konspirasjon for å bli forferdet over Guérots behandling. Hvis alle involverte aktører faktisk opererte uavhengig, er bildet uten tvil enda mer urovekkende – et etablissement som er så intolerant overfor dissens og motsetninger at det instinktivt beveger seg for å utrydde det uansett hvor det oppstår.
En fersk studie fremhevet faktisk en kraftig økning i oppsigelser av professorer i Tyskland for å ha uttrykt meninger som gikk imot vanlige fortellinger – eller, med forfatternes egne ord, for «ideologisk ulydighet». Dette er et bemerkelsesverdig skifte sammenlignet med den tidligere nærmest ukrenkeligheten til faste akademiske stillinger. Tiltakene er selvfølgelig heller ikke begrenset til den akademiske verden – det er en del av et bredere mønster av Stasi-lignende undertrykkelse og forfølgelse som har festet seg i Tyskland. I de senere år har mennesker fra et bredt spekter av samfunnet – inkludert forskere, leger, advokater, dommere, embetsmenn og vanlige borgere – blitt svertet, sparket, brakt til taushet eller til og med tiltalt for å ha uttrykt avvikende synspunkter på to av vår tids definerende kriser: Covid-19-pandemien og krigen i Ukraina.
Leger som Wolfgang Wodarg og Sucharit Bhakdi, som tidlig reiste spørsmål om proporsjonaliteten og det vitenskapelige grunnlaget for pandemipolitikk, ble offentlig kritisert og utsatt for institusjonell (og noen ganger juridisk) motstand. Forsikringssjef Andreas Schöfbeck mistet jobben etter å ha offentliggjort data som stilte spørsmål ved sikkerhetsprofilen til vaksiner. Artister og underholdere som Lisa Fitz og Eva Herzig opplevde at forestillinger ble avlyst og kontrakter ble trukket tilbake for å ha gitt uttrykk for kritiske meninger. Den kjente journalisten Gabriele Krone-Schmalz og gravejournalisten Patrick Baab ble angrepet og profesjonelt marginalisert for å ha oppfordret til diplomatiske løsninger på Ukraina-konflikten.
Ikke en gang dommere og advokater ble spart. Christian Dettmar, en familierettsdommer, ble stilt for retten etter å ha avgjort mot covid-tiltak i skolene. Forfattere som CJ Hopkins (jeg har skrevet om saken hans her), kunstnere som Simon Rosenthal og politiske aktivister som Michael Ballweg – grunnleggeren av Querdenken-anti-lockdown-bevegelsen – ble også tiltalt eller varetektsfengslet under påskudd som virker stadig mer politiske.
Dette mønsteret av undertrykkelse viser få tegn til å avta. Faktisk er det under Friedrich Merz’ ledelse klar til å intensiveres. Den nye tyske kansleren, kjent for sin standhaftige atlantisme og krigerske holdning overfor Russland, har ikke lagt skjul på sitt ønske om å posisjonere Tyskland som en ledende militærmakt innenfor NATO. Retorikken hans antyder en dreining mot en enda mer konfronterende utenrikspolitikk – en som ikke bare krever militær opprustning, men også ideologisk innrømmelse på hjemmefronten. I denne sammenhengen kan man forvente at dissens i økende grad vil bli fremstilt som en trussel mot nasjonal sikkerhet.
Men historien om Guérot – og om andre samtidige dissidenter som henne – er ikke bare en historie om undertrykkelse. Den er også en om motstand og utholdenhet. Etter hennes egen innrømmelse ble hun drevet til et veldig mørkt sted og var veldig nær bristepunktet, men hun fant styrken til å slå tilbake. Denne styrken kom delvis fra den enorme støtten hun fikk fra det som kan kalles den nye tyske motstanden: millionene over hele landet som avviser etablerte partier til fordel for «populistiske» alternativer som AfD og BSW. Faktisk utfordrer Guérot for tiden avskjedigelsen sin gjennom rettssystemet.
Neste høring er satt til 16. mai i Bonn arbeidsrett. Man kan bare håpe at dommerne endelig vil erkjenne det som lenge har vært tydelig: at Guérots oppsigelse var politisk motivert og uten legitimt grunnlag. En kjennelse i hennes favør ville ikke bare tilby et visst mål av rettferdighet etter alt hun har gjennomgått, men også sende et viktig signal – at et uavhengig rettsvesen fortsatt fungerer i Tyskland, og at landets demokratiske grunnlag ennå ikke er fullstendig svekket.
Denne artikkelen ble publisert på bloggen til Thomas Fazi.
Felles erklæring fra Folkerepublikken Kina og Russland om global strategisk stabilitet
Av Bertil Carlman - 13. mai 2025
https://steigan.no/2025/05/felles-erklaering-fra-folkerepublikken-kina-og-russland-om-global-strategisk-stabilitet/
I officiella uttalanden i många olika sammanhang, som den kinesiska regeringen gör, talar man om vikten av att «upprätthålla och stärka den globala strategiska stabiliteten». Peking talar också mycket ofta om den globala och regionala säkerheten.
GSI (Globalt Säkerhetsinitiativ) är ett av de tre globala initiativ som Peking under senare år presenterat på den internationella arenan. (GDI september 2021, GSI april 2022 och GCI mars 2023.) Räknar man med BRI (Belt and Road Initiative), och det bör man nog göra, så blir det fyra. Avsikten med dem alla har varit att göra världen mer harmonisk, för att nu uttrycka sig på ett mer österländskt vis.
När statscheferna från Kina och Ryssland nyligen träffades i Moskva för att tillsammans med bland annat andra statschefer fira 80-årsdagen av segern i andra världskriget och grundandet av Förenta nationerna, så hade de två parterna Kina och Ryssland förberett ett gemensamt uttalande rörande den strategiska stabiliteten på jorden. Detta uttalande är viktigt, eftersom vi på goda grunder kan anta att det Globala Syd, ibland kallat den globala majoriteten, på ett positivt sätt kommer att studera dokumentet. Det är också viktigt ur den synpunkten, att den stora majoriteten i USA/NATO/Eu- konglomeratet fortsätter att vara de som bär huvudansvaret, för att stabilitet och säkerhet på jorden är mycket låg. Ja, uttalandet konstaterar till och med att «mot bakgrund av de försämrade relationerna mellan kärnvapenstaterna, som i vissa fall har eskalerat till hot om en direkt militär sammandrabbning, har en kritisk massa av problem och utmaningar ackumulerats på det strategiska området, och risken för kärnvapenkonflikter har ökat.»
Global Times har skrivit en artikel som kommenterar avtalet: China takes another concrete action to maintain global strategic stability. Den artikeln är i sig också mycket läsvärd. Där står det bland annat «I dagens värld är människors öden sammankopplade, och inget land kan förbli isolerat [från resten av jordens länder]. Endast genom att gemensamt upprätthålla ett multilateralt system centrerat kring FN och upprätthålla den internationella ordning som etablerats sedan andra världskriget kan vi uppnå gemensam säkerhet.» Vi får alltså inte blanda samman den reaktionära globalism som bland annat WEF försökt tvinga på världen, med den globalism eller kanske snarare de olika former av förbindelser som faktiskt råder och måste råda mellan jordens länder, för att de skall kunna utvecklas på ett positivt sätt för hela mänskligheten. Och det gäller naturligtvis inte bara säkerhetsfrågor.
Eftersom nu texten är skriven med många bisatser och inskjutna förklaringar för att vara heltäckande, kan den vara svår att läsa.
Bertil Carlman
Felles erklæring fra Folkerepublikken Kina og Russland om global strategisk stabilitet
I samband med 80-årsdagen av segern i andra världskriget och grundandet av Förenta nationerna betonar Folkrepubliken Kina och ryska federationen (nedan kallade de två sidorna) den yttersta betydelsen av att upprätthålla och stärka den globala strategiska stabiliteten. Med beaktande av de allvarliga utmaningar som det internationella samfundet står inför när det gäller internationell och regional säkerhet, i anslutning till det starka samförstånd som uppnåtts mellan de båda staternas stats- och regeringschefer, och i enlighet med andan i tidigare gemensamma dokument i denna fråga och de principiella tillvägagångssätt som anges i dessa, framhåller de båda sidorna följande.
De båda sidorna är övertygade om att ödet för folken i alla länder hänger ihop. Stater och deras sammanslutningar bör inte söka garantera sin egen säkerhet på bekostnad av och till skada för andra staters säkerhet. De båda sidorna uppmanar alla stater att ansluta sig till principen om lika och odelbar säkerhet på global och regional nivå, att göra största möjliga ansträngningar för att undanröja konflikter i relationerna mellan stater och att bygga upp en övergripande, integrerad och hållbar säkerhet i hela världen på kollektiv basis.
De båda sidorna betonar vikten av att upprätthålla konstruktiva relationer mellan stormakterna, bland annat när det gäller att ta itu med globala strategiska frågor. Kärnvapenstaterna, som har ett särskilt ansvar för den internationella säkerheten och den globala strategiska stabiliteten, bör förkasta det kalla krigets mentalitet och nollsummespel, lösa motsättningar genom dialog på lika villkor och ömsesidigt respektfulla samråd, bygga upp förtroende för att undvika farliga felbedömningar och avstå från åtgärder som ger upphov till strategiska risker.
De båda sidorna konstaterar med beklagande, att inte alla av de fem kärnvapenstaterna följer en sådan strategi i praktiken. De båda parterna noterar med oro, att mot bakgrund av de försämrade relationerna mellan kärnvapenstaterna, som i vissa fall har eskalerat till hot om en direkt militär sammandrabbning, har en kritisk massa av problem och utmaningar ackumulerats på det strategiska området och risken för kärnvapenkonflikter har ökat.
En av de mest akuta strategiska risker som måste hanteras omgående, är den mycket destabiliserande utvidgningen av befintliga och nybildade militära allianser och koalitioner som genomförs av vissa kärnvapenstater nära andra kärnvapenstaters gränser i ett försök att etablera eller utvidga permanenta fotfästen i sådana områden som är särskilt känsliga för dem. Allt med syftet att projicera militär makt, utöva kraftfulla påtryckningar och begå annan fientlig verksamhet som hotar dessa staters grundläggande säkerhetsintressen.
Det är också mycket oroande att sådana aktiviteter åtföljs av en framåtriktad utplacering av militär infrastruktur och avancerade offensiva, defensiva och mångsidiga vapensystem som kan användas för att utföra strategiska uppdrag – i synnerhet för att utföra halshuggnings- och avväpnningsattacker, samtidigt som de ger ökad kapacitet för att stoppa missiler.
I detta sammanhang är de enskilda kärnvapenstaternas planer och praktiska åtgärder för att utanför sina nationella territorier placera ut markbaserade medeldistansrobotar och kortdistansmissiler med kort flygtid, mot ett brett spektrum av mål på andra kärnvapenstaters territorium. Samtidigt genomförs en påskyndad utveckling, anskaffning och placering av långdistansmissilsystem av denna och andra liknande klasser inom de relevanta militära allianserna och koalitionerna, inte bara av kärnvapenstater utan också av deras icke-nukleära allierade inom ramen för koncept som innefattar förvärv av motkraftssystem för «djupprecisionsanfall», «dödskedjor», «Counterstrike Capabilities» och så vidare. Båda sidor fördömer starkt sådan provokativ verksamhet som undergräver den regionala stabiliteten och den globala säkerheten.
Djupt destabiliserande till sin natur är också den nyligen tillkännagivna «Golden (Iron) Dome for America», ett storskaligt program som är utformat för att etablera ett obegränsat, globalt, djupt skiktat missilförsvarssystem på många olika platser, för att skydda mot alla missilhot, inklusive alla typer av missiler från «jämlika och nästan jämlika motståndare». Först och främst innebär detta ett fullständigt och slutgiltigt avvisande av att erkänna existensen av det oskiljaktiga sambandet mellan strategiska offensiva vapen och strategiska försvarsvapen, vilket är en av de centrala och grundläggande principerna för att upprätthålla global strategisk stabilitet. Projektet ger också ytterligare drivkraft till den fortsatta utvecklingen av kinetiska och icke-kinetiska medel som gör det möjligt att besegra missilvapen och den infrastruktur som stöder deras användning vid vänster uppskjutning.
Situationen förvärras ytterligare av det faktum att programmet «Golden (Iron) Dome for America» också direkt förutser en betydande förstärkning av arsenalen av medel för att genomföra stridsoperationer i rymden, inklusive utveckling och utplacering i omloppsbana av avlyssningssystem. Det gör yttre rymden till en miljö för utplacering av vapen och en arena för väpnad konfrontation.
De båda sidorna motsätter sig enskilda länders försök att använda yttre rymden för väpnad konfrontation och kommer att motverka säkerhetspolitik och verksamhet som syftar till att uppnå militär överlägsenhet samt till att officiellt definiera och använda yttre rymden som ett «krigsområde». De båda parterna bekräftar behovet av att så snart som möjligt inleda förhandlingar om ett rättsligt bindande instrument på grundval av det kinesisk-ryska utkastet till fördrag om förhindrande av utplacering av vapen i yttre rymden och om hot om eller användning av våld mot föremål i yttre rymden. Det skulle ge grundläggande och tillförlitliga garantier för att förhindra en kapprustning i yttre rymden, liksom för vapenanvändning i yttre rymden och hot om eller användning av våld mot föremål i yttre rymden eller med hjälp av dessa. För att trygga världsfreden, säkerställa lika och odelbar säkerhet för alla och för att förbättra förutsägbarheten och hållbarheten i alla staters utforskning och fredliga användning av yttre rymden, är de båda sidorna överens om, att på global nivå främja det internationella initiativet/det politiska åtagandet att inte vara först med att placera ut vapen i yttre rymden.
De båda sidorna fördömer användningen av kommersiella rymdsystem för att blanda sig i suveräna staters inre angelägenheter och väpnade konflikter som involverar tredjeländer.
Bland de provokativa åtgärder som vidtas av vissa kärnvapenstater, och som utgör ett hot mot säkerheten i andra kärnvapenstater, är den som sticker ut den fortsatta utvecklingen av planer och medel för så kallad «kärnvapendelning» och «utvidgad kärnvapenavskräckning» inom ramen för relevanta militära allianser och koalitioner. Det möjliggör användning av framskjutna och (eller) andra kärnvapen under gemensamma «integrerade» operationer med formellt icke-nukleära allierade, och det innebär användning av baser på deras territorier, plattformar med dubbelkapacitet som överförs till dem och (eller) deras egna konventionella styrkor och medel, inbegripet alltmer avancerade missil- och antimissilvapen. Detta har stor potential att provocera fram en regional och global kapprustning och ytterligare trappa upp spänningarna.
De båda sidorna noterar särskilt att de ovan nämnda offensiva förmågorna öppet betecknas av deras innehavare eller, beroende på deras särdrag, som möjliga för att användas för att med hjälp av konventionella högprecisionsvapen eller en kombination av nukleära och icke-nukleära vapensystem leverera ett förmodat «förebyggande» eller «förhindrat» anfall. Men i själva verket är det ett första slag med syfte att avvärja ett radikalt försvagat vedergällningsanfall med resurser för luft- och missilförsvar, och på så sätt utnyttja strategiska fördelar i anfall och försvar. Samtidigt är integreringen av komponenter för motkraft och missilförsvar, i denna äventyrliga strategi, uttryckligen tänkt på dogmatisk nivå och innebär i synnerhet, att man säkerställer multifaktorstöd för «missilförsvar och nederlag».
Det omfattande genomförandet av enskilda kärnvapenstater, med stöd av sina allierade, av de specificerade konceptuella och militärtekniska tillvägagångssätten, som uppenbarligen syftar till att försvaga tillförlitligheten och effektiviteten i andra kärnvapenstaters strategiska avskräckningsförmåga, indikerar en strävan att säkerställa en överväldigande militär överlägsenhet, «strategisk osårbarhet» och i slutändan «absolut strategisk säkerhet». Detta strider i grunden mot den logik som ligger till grund för att upprätthålla den strategiska balansen, och det strider mot principen om lika och odelbar säkerhet. Som en följd av detta finns det ett kombinerat hot om att direkt undergräva den globala strategiska stabiliteten, stimulera en kapprustning och att öka konfliktpotentialen både mellan kärnvapenstater och på den internationella arenan som helhet. Dessutom innebär ett sådant tillvägagångssätt att effektiviteten i ansträngningarna för att upprätthålla förutsägbarheten på kärnvapen- och missilområdet ifrågasätts, och det skapar knappast överstigliga hinder för ett konstruktivt övervägande av initiativ för kärnvapenkontroll och kärnvapennedrustning.
De båda sidorna motsätter sig konsekvent en sådan politik på det strategiska området, som för den internationella säkerheten är destruktiv. De båda sidorna bekräftar sitt engagemang för «det gemensamma uttalandet från ledarna för de fem kärnvapenstaterna om att förhindra kärnvapenkrig och undvika kapprustning» av den 3 januari 2022, och för den princip som fastställs där, att ett kärnvapenkrig inte kan vinnas och aldrig får utkämpas.
De båda sidorna uppmanar alla stater som deltar i det ovannämnda uttalandet att i praktiken fullt ut ansluta sig till dess bestämmelser. Detta innebär ett orubbligt fokus på att undvika varje militär konfrontation mellan kärnvapenstater och att söka politisk-diplomatiska lösningar på befintliga meningsskiljaktigheter på grundval av ömsesidig respekt och erkännande av varandras säkerhetsintressen och säkerhetsintressen. « »
De båda parterna betonar att de prioriterade uppgifterna att förhindra väpnade sammandrabbningar mellan kärnvapenstater, liksom en tillförlitlig och långsiktig minskning av den konfliktpotential som ackumulerats i deras förbindelser, bör hanteras genom ett omfattande arbete på lika villkor med tonvikt på att undanröja de bakomliggande orsakerna till grundläggande motsättningar och med beaktande av alla de viktigaste faktorer som påverkar den globala strategiska stabiliteten. Båda sidor är övertygade om att förebyggande åtgärder för att avvärja kriser och konflikter bör ha företräde framför försök att «hantera» konfrontation och dess upptrappning, medan gemensamma ansträngningar av kärnvapenstater för att minska strategiska risker inte kan vara hållbara och verkligt effektiva, om det inte utesluts att vissa deltagare inkräktar på andra deltagares kärnintressen.
De båda sidorna bekräftar att vapenkontroll är ett viktigt medel för att stärka den internationella säkerheten och stabiliteten, samtidigt som åtgärder som undergräver dem också undergräver ansträngningarna för vapenkontroll. De båda sidorna kommer att sträva efter att tillämpa verklig multilateralism och stödja FN:s och dess multilaterala nedrustningsorgans centrala roll i processen för vapenkontroll. Samtidigt betraktar de båda parterna vapenkontroll som ett av inslagen i det övergripande arbetet för att minska risken för konflikter i världen, och för att säkerställa global strategisk stabilitet.
De båda sidorna anser att fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen (NPT) är hörnstenen i det internationella systemet för icke-spridning av kärnvapen, som är avgörande för den globala säkerhetsstrukturen. De båda sidorna fäster stor vikt vid att garantera icke-spridningsfördragets integritet, effektivitet och allmängiltighet, och kommer att fortsätta med att aktivt samarbeta inom ramen för dess översynsprocess och bidra till att den kommande konferensen om översyn av icke-spridningsfördraget 2026 blir framgångsrik, samtidigt som man gemensamt förhindrar att fördraget används för politiska ändamål som inte har något att göra med dess bestämmelser.
De båda sidorna förklarar att de ansträngningar som gjorts av AUKUS-partnerskapet (USA-Storbritannien-Australien) för att upprätta militär infrastruktur i två kärnvapenstater till stöd för deras kärnvapenstyrkors verksamhet på territoriet för en stat som är part i fördraget om kärnvapenfria zoner i södra Stilla havet undergräver den strategiska stabiliteten och provocerar fram en kapprustning i regionen.
De båda sidorna noterar också behovet av ytterligare samarbete i frågor som rör militär tillämpning av teknik för artificiell intelligens, både i bilateralt format och på specialiserade multilaterala forum, främst inom ramen för gruppen av regeringsexperter från de fördragsslutande parterna i konventionen om vissa konventionella vapen om dödliga autonoma vapensystem.
I samband med högtidlighållandet av 50-årsdagen av ikraftträdandet av konventionen om förbud mot utveckling, produktion och lagring av bakteriologiska (biologiska) vapen och kemiska vapen samt om det internationella samfundets förstöring av dessa (BTV-konventionen), upprepar de båda sidorna sitt åtagande att konventionen om biologiska vapen bör efterlevas fullt ut, och uppmanar de stater som är parter att konsekvent stärka den, särskilt genom att institutionalisera och anta ett rättsligt bindande protokoll med en effektiv kontrollmekanism. De båda sidorna uttrycker oro över USA:s och dess allierades militära biologiska verksamhet, och kräver att de upphör med sådan verksamhet som hotar säkerheten i andra stater och relevanta regioner, både på deras nationella territorier och utanför deras gränser.
De båda sidorna bekräftar sitt åtagande att bygga en värld fri från kemiska vapen och uppmanar de stater som är parter i konventionen om förbud mot utveckling, produktion, lagring och användning av kemiska vapen samt om deras förstöring (CWC), att vidta alla nödvändiga åtgärder i detta syfte, samt att återupprätta Organisationen för förbud mot kemiska vapens (OPCW) auktoritet, och bidra till att återställa OPCW: s verksamhet på en avpolitiserad teknisk grund. De båda sidorna noterar betydelsen av multilaterala insatser för att förhindra kemisk terrorism och förespråkar att en internationell konvention om bekämpande av handlingar av kemisk och biologisk terrorism antas vid nedrustningskonferensen i Genève. De båda sidorna uppmanar Japan att troget uppfylla sina skyldigheter för att så snart som möjligt fullständigt eliminera de kemiska vapen som övergivits på Folkrepubliken Kinas territorium. Den kinesiska sidan stöder den ryska sidan i valet till OPCW:s verkställande råd.
De båda parterna bekräftar att de är förpliktigade att följa skyldigheterna i exportkontrollen enligt direktivet för icke-spridning, konventionen om förbud mot biologisk mångfald och konventionen om förbud mot korruption och att vissa länder på egen hand använder sig av relevanta mekanismer för att tekniskt och ekonomiskt hålla tillbaka andra stater och tillämpa en olaglig politik med ensidiga restriktiva åtgärder. De båda sidorna har åtagit sig att genomföra FN:s generalförsamlings resolution om främjande av internationellt samarbete om fredlig användning inom ramen för internationell säkerhet.
Båda sidor är övertygade om att framsteg i denna riktning avsevärt skulle förbättra situationen på det internationella säkerhetsområdet, och även starkt stimulera skapandet av ett klimat som är gynnsamt för ytterligare framsteg på vapenkontroll- och nedrustningsspåren, vilket måste säkerställas på grundval av upprätthållande av global strategisk stabilitet och anslutning till principen om oförminskad säkerhet för alla.
De båda sidorna har för avsikt att fortsätta på det mest aktiva sättet för att förbättra samordningen av sina strategier och för att fördjupa det praktiska samarbetet för att upprätthålla och stärka den globala strategiska stabiliteten samt att gemensamt ta itu med gemensamma utmaningar och hot på detta område.
Moskva den 8 maj 2025
Donald Trumps «verdenskonsert»
Av George Chabert - 13. mai 2025
https://steigan.no/2025/05/donald-trumps-verdenskonsert/
I europeiske medier fremstilles ofte Donald Trump som et unntakstilfelle, nærmest som et politisk avvik. Denne forestillingen bygger på en slags magisk tankegang: at alt vil vende tilbake til normalen så snart Trump er ute av bildet. Men Trump er ikke en tilfeldig hendelse i amerikansk politikk – det finnes både forløpere og bakenforliggende årsaker.
Allerede i 1992 stilte Ross Perot som uavhengig presidentkandidat og fikk nesten 19 prosent av stemmene, det høyeste for en tredjepartskandidat siden Theodore Roosevelt i 1912. Perot brukte egne penger, forklarte økonomiske problemer med enkle grafer og satte søkelyset på budsjett- og handelsunderskuddet. Hans slagord var «It’s just that simple.»
Pat Buchanan stilte som presidentkandidat tre ganger: i 1992, 1996 og 2000. Hans ideologi var en miks av sosial konservatisme, isolasjonisme i utenrikspolitikken, proteksjonisme og skepsis til både frihandel og globalisme. Som Trump og J.D. Vance i dag, kritiserte Buchanan både det republikanske og det demokratiske etablissementet for å ha sviktet amerikanske arbeidere og verdier. I bøker som The Death of the West og Suicide of a Superpower advarte han mot kulturelt forfall og masseinnvandring. Både Perot og Buchanan var, i likhet med Trump, sterke motstandere av frihandel og ivrige forsvarere av tollbarrierer. Felles for alle tre er at de på ulike måter har trukket veksler på Roosevelts New Deal. Også Roosevelt sto overfor en dyp økonomisk krise som rammet bredt, og hans politikk tok sikte på å bedre vilkårene for arbeider- og middelklassen. I politikken, som ellers, fremkaller de samme årsakene ofte lignende løsninger.
Trumps økonomiske linje er tydelig: reindustrialisering, tollproteksjonisme og satsing på investeringer i banebrytende teknologi. Etter flere tiår med globalisme – det «myke» uttrykket for vestlig dominans som erstattet kolonialismens «harde» variant – presser Trump nå USAs allierte til å flytte finansielle og teknologiske ressurser til USA for å bygge opp igjen landets industrielle base.
Donald Trumps verdensbilde er heller ikke tilfeldig eller unikt. Han tenker i stormaktstermer. Løsningen han heller mot, minner om «konsertsystemet» som preget Europa på 1800-tallet. Etter Napoleonskrigene samlet Europas stormakter seg i Wien i 1814–15 for å etablere en fredelig og stabil orden, i motsetning til det urolige 1700-tallet. Resultatet ble «Europakonserten», der datidens stormakter – Østerrike, Preussen, Russland, Storbritannia og Frankrike – samarbeidet om å opprettholde maktbalansen. I dag er bildet et annet: «Europakonserten» er blitt til «Verdenskonserten», der de vesteuropeiske statene kun spiller en sekundær rolle, da Europa skremmer ikke lenger noen, men frykter alle andre.
I stedet for å konfrontere Kina og Russland, de to andre store maktene i dagens verden, ønsker Trump å få dem med på å styre verdensordenen sammen med USA. Målet er ikke å dele ideologi, men å fremme pragmatiske interesser. I denne nye verden er ikke USA lenger forpliktet til å forsvare såkalte vestlige verdier globalt. Trump har i sin andre innsettelsestale lovet å «skape en ny ånd av enhet i en verden som har vært sint, voldelig og helt uforutsigbar». USA igjen skulle lede verden, ikke gjennom idealer, men gjennom ambisjoner. Hans spesialutsending Steve Witkoff, sentral i forhandlingene med Russland, har uttalt at han ser for seg et samarbeid mellom USA og Russland om sjøveier, eksport av flytende naturgass til Europa og kanskje også kunstig intelligens: «Hvem vil ikke ønske seg slik verden?»
Geopolitisk prioriterer Trump å sikre Nord-Amerika som en festning fra Grønland til Panama. I den nye verdensordens logikk vil det være naturlig at USA aksepterer at Russland annekterer ukrainsk territorium for å imøtekomme det Moskva ser som en regional sikkerhetstrussel. På samme måte kan USA holde seg på sidelinjen hvis Kina bestemmer seg for å ta kontroll over Taiwan. Til gjengjeld vil Trump forvente at Kina og Russland ikke blander seg inn dersom USA retter oppmerksomheten mot Canada, Grønland eller Panama.
I denne nye verdenskonserten samarbeider de tre stormaktene, selv om de konkurrerer med alle tilgjengelige midler – unntatt direkte krig. I Midtøsten konsoliderer USA sin innflytelse gjennom støtte til Israel. Samtidig bidrar USA, gjennom sin støtte til EUs konfronterende linje mot Russland, til å svekke Russland. Det viktigste resultatet av denne politikken er imidlertid at EU effektivt hindres i å utvikle seg til en selvstendig maktpol. Ved å binde seg tett til amerikanske sikkerhetsinteresser og føre en politikk preget av konfrontasjon, mister EU muligheten til å opptre uavhengig og etablere seg som en egen geopolitisk aktør.
I Donald Trumps verdenskonsert behandles Russland og Kina som likesinnede partnere i kampen mot uro og sosial endring – det Trump og visepresident J.D. Vance omtaler som «fiender innenfra»: ulovlige innvandrere, islamistiske terrorister, og seksuelle minoriteter.
Etter at Europakonserten ble etablert, rådet det fred mellom Europas stormakter i nærmere hundre år. Om Donald Trump får sitt eget «Wienerkongress» og verden dermed et nytt hundreårig pusterom, gjenstår å se – men som Trumps utsending uttrykte det: «Hvem vil ikke ønske seg en slik verden?»
Wikipedia:
The Concert of Europe was a general agreement among the great powers of 19th-century Europe to maintain the European balance of power, political boundaries, and spheres of influence. Never a perfect unity and subject to disputes and jockeying for position and influence, the Concert was an extended period of relative peace and stability in Europe following the Wars of the French Revolution and the Napoleonic Wars which had consumed the continent since the 1790s.
The Congress of Paris by Edouard Dubufe
Den formelle offentlige salvelsen av den multipolare verden
Av Kit Klarenberg - 13. mai 2025
https://steigan.no/2025/05/den-formelle-offentlige-salvelsen-av-den-multipolare-verden/
9. mai gjorde min kjære venn Alex McKay og jeg en spesiell sending om hvordan Russlands parade på Seiersdagen ikke bare representerte et storslått skue, men den formelle offentlige salvelsen av den multipolare verden.
Substack, 11. mai 2025.
Soldater som representerte alle land som virkelig var i fronten av de doble kampene mot nazisme og kolonialisme under andre verdenskrig, marsjerte stolt til høylytt jubel, mens antiimperialistiske ledere, gamle og nye fra alle verdenshjørner – inkludert europeiske statsministre og presidenter, som trosset trusler om ikke å delta, fra ikke-valgte EU-apparatchiks – satt tett inntil Xi og Putin. Samlet sett er de ansiktet utad for en ny internasjonal orden som er åpen, inkluderende og basert på gjensidig respekt og konstruktiv dialog.
Samtidig satt små grupper av illegitime, innenlands upopulære og økonomisk og militært maktesløse europeiske ledere rundt små bord med Zelensky, og kom med store proklamasjoner de verken har rikdom eller muskler til å støtte, og gikk over de samme gamle vrangforestillingene, til liten interesse, og uten effekt.
I tiårene som kommer vil 9. mai 2025 markere en viktig dato i den irreversible, lenge etterlengtede kollapsen av en internasjonal orden dominert av USA og dets vestlige vasaller, av vold og undertrykkelse.
Denne kommentaren er hentet fra Kit Klarenbergs Substack.
Oversatt for steigan.no av Espen B. Øyulvstad
Minst 11 alawitter drept i Syria mens sekterisk vold fortsetter å rase
Av skribent - 13. mai 2025
https://steigan.no/2025/05/minst-11-alawitter-drept-i-syria-mens-sekterisk-vold-fortsetter-a-rase/
8. klasseelev blant de drepte i Latakia-guvernementet.
Antiwar.com, 11. mai 2025.
Sekterisk vold mot Syrias alawittiske minoritet ble en stor sak i begynnelsen av mars, da massakrer etterlot godt over 1.300 mennesker døde og den regjerende Hayat Tahrir al-Sham (HTS) insisterte på at saken var over og at en etterforskning ville finne sted.
Etterforskningen har blitt forsinket siden den gang, og volden avtok, men stoppet egentlig aldri. I løpet av helgen ble det rapportert om enda flere drap, med minst 11 alawitter drept, ifølge ulike rapporter.
Minst ni sivile ble rapportert drept lørdag, i angrep i Latakia-guvernementet. Den største hendelsen skjedde i en landsby i utkanten av Jableh, hvor bevæpnede menn angrep og drepte en rekke alawitter, inkludert en elev i 8. klasse. To av de drepte ble angivelig halshugget.
Området rundt Jableh var også der de første drapene i massakren, tidlig i mars, fant sted. Latakia-guvernementet er der en stor del av Syrias alawittiske minoritet bor, og da kampene ble til massehenrettelser, var landsbyene i Latakia blant hovedmålene.
I tillegg til Latakia har det også blitt rapportert om vold mot alawitter i Homs-guvernementet i det siste. To alawittiske drosjesjåfører fra en nærliggende landsby ble rapportert skutt og drept i Homs, av ikke navngitte bevæpnede menn.
Alawitter utgjør rundt 10% av Syrias befolkning. Religionen deres er noe distinkt, men har fellestrekk med sjiamuslimsk islam, og det faktum at Assad-familien, som styrte Syria før HTS tok makten i slutten av 2024, har gjort alawitter til et vanlig mål for tilhengere av den nye regjeringen, som ofte presenterer alawitter som nødvendigvis «rester» av Assad-regjeringen.
I virkeligheten bemerker mange alawitter at de ikke alltid ble behandlet særlig godt av den forrige regjeringen heller, og var redde for at det islamistiske HTS ville gjøre dem til syndebukker for alt Assad-æraens tjenestemenn gjorde.
Selv om HTS har forsøkt å presentere de gjentatte massakrene som noe som skjer utenfor deres styre, ble mange av de største angrepene utført av styrker lojale mot forsvarsdepartementet og innenriksdepartementet, og til tross for løfter om etterforskning av folk som «misbruker» sin posisjon for sekterisk vold, har ingenting kommet ut av noen av disse etterforskningene så langt.
Denne artikkelen ble publisert av Antiwar.com:
At Least 11 Alawites Killed in Syria as Sectarian Violence Continues to Rage
Oversatt for steigan.no av Espen B. Øyulvstad
Se også:
Ray McGovern : My Week in Moscow.
Alastair Crooke : My Week in Tehran.
Larry Johnson : Does Trump Understand Russia?
Jason Ditz er seniorredaktør for Antiwar.com. Han har 20 års erfaring innen utenrikspolitisk forskning, og arbeidet hans har dukket opp i The American Conservative, Responsible Statecraft, Forbes, Toronto Star, Minneapolis Star-Tribune, Providence Journal, Washington Times og Detroit Free Press.
Nå har det klikket for regjeringen: Klimakvoter på bilen din og huset ditt
Av skribent - 13. mai 2025
https://steigan.no/2025/05/na-har-det-klikket-for-regjeringen-klimakvoter-pa-bilen-din-og-huset-ditt/
Mens folk sliter med å betale strømregningen og få endene til å møtes, har Støre-regjeringen bestemt seg for å legge enda mer byrde på norske familier og bedrifter.
I Prop. 104 L (2024–2025) innfører Klima- og miljødepartementet utvidelse av klimakvoteloven til å omfatte vanlige folks bilbruk, oppvarming og næringsvirksomhet – alt for å gjennomføre EUs neste klimaeksperiment, kalt ETS2.
Dette betyr i praksis at:
Drivstoff blir dyrere.
Oppvarming av hus blir dyrere.
Flyreiser blir vanskeligere og enda dyrere.
Småbedrifter får nok et nytt byråkratisk monster i fanget.
Og for hva? For å tilfredsstille klimabyråkratene i Brussel.
Dette er ikke klimapolitikk. Dette er klimafanatisk maktmisbruk.
Regjeringen vil altså bruke klimakvoteloven – opprinnelig laget for storindustri og energisektoren – til å tvinge norske husholdninger og bilister inn i et kvotesystem. Nå skal du altså ikke bare betale CO₂-avgifter – du skal også være en del av EUs klimabørs. Hva er det neste, digital kontroll over forbruket?
Det stopper ikke der: Fra 1. januar 2025 skal også flyselskaper begynne å overvåke og rapportere såkalte «ikke-CO₂-effekter» – altså hva slags «vær flyene lager». Vi snakker Contrails, utslipp i høyden og stråledanning, hva enn det bunner ned til og hvorfor.
Nok en gang ser vi hvordan regjeringen kaster Norge under EU-bussen. I stedet for å ta vare på egen befolkning, velger de å importere direktiver fra Brussel uten debatt, uten konsekvensanalyse og uten folkelig mandat.
Regjeringen sier at loven ikke gjennomfører EUs regler direkte, men «gir hjemmel til å gjøre det i forskrift senere». Altså: Lov først, innhold senere. En blankofullmakt til å endre nordmenns liv gjennom et pennestrøk i departementet.
Vi må si stopp nå!
Dette handler ikke lenger om klima. Dette handler om kontroll. Dette handler om å skvise ut mer penger fra folk under dekke av moral og miljø.
Norge trenger en kursendring – bort fra EU-lojalitet og klimahysteri, og tilbake til sunn fornuft, rimelige avgifter og respekt for folks liv.
EU får et stadig større sugerør ned i den norske statskassen. Det er på tide folket våkner.
Krigsdagbok del 196 – 4. til 6. mai 2025
Av Lars Birkelund - 13. mai 2025
https://steigan.no/2025/05/krigsdagbok-del-196-4-til-6-mai-2025/
Dette er 196. del av min ‘krigsdagbok’, som er basert på daglige notater om utviklingen av krigen i Ukraina etter Russlands invasjon 24. februar 2022. Samt om relaterte forhold.
4. mai
«Bare to ting skilte Ukraina fra NATO-medlemmene – landet hadde ikke en økonomisk forpliktelse til å bidra til NATO, og det var ikke dekket av artikkel 5. Bortsett fra det opererte Ukraina som et de facto medlem av NATO innen 2010».
Larry C. Johnson er ingen hvem som helst. Han er veteran fra CIA og utenriksdepartementets kontor for bekjempelse av terrorisme og bedrev opplæring for USAs spesialstyrker i 24 år. Han hadde vært en opplaget ressurs for Regjeringen (Norge), Stortinget og deres medier hvis det ikke hadde vært for at han snakker sant.
Espen Bentsen Øyulvstad oversatte nylig tre av hans artikler om «veien til krig i Ukraina». Her er linker til alle:
5. mai
George Simion, Romanias fredskandidat ligger an til å få nesten dobbelt så mange stemmer som nestemann etter første valgomgang. Simion hevder likevel at det ble jukset til hans ulempe ved at ‘døde’ personer har avlagt stemmer.
Hva skal NATO og EU og deres lakeier i Romania nå gjøre for å hindre at freden vinner en knusende seier ved andre og avgjørende valgomgang 18. mai? Forrige gang, i desember, annullerte de som kjent valget, samt at Georgescu, som lå an til å vinne valget da, ble nektet å stille denne gangen. Men nå leder Simion så klart at det må bli vanskeligere å få gjort noe med det. Simion vant første valgomgang blant annet ved å være solidarisk med Georgescu og har lovet ham en sentral plass i ny regjering.
NRK viser igjen at de holder med krigskandidatene, de «liberale», som NRK kaller dem for at vi skal tro at de er snille. NRK påstår ellers at det ikke har kommet «meldinger om at utfallet av første valgrunde skyldes fusk», noe som er feil, i og med at Simion har sagt nettopp det. https://www.nrk.no/urix/brakvalg-for-ytre-hoyre-i-romania-_-george-simion-vil-stoppe-all-bistand-til-ukraina-1.17404417
Seinere samme dag:
Mange av Israels såkalte venner støtter Israels krigføring fordi Israels propaganda har fått dem til å tro at konflikten dreier seg om religion, når den, som andre kriger, dreier seg om retten til landområder. De støtter dermed Israel fordi de tror at Israel beskytter dem mot «det muslimske brorskapet» i Europa.
Faktum er tvert i mot at det er krigene til USA/NATO/EU/Israel som har drevet muslimer til Europa i flere tiår – fra Jugoslavia, Somalia, Afghanistan, Irak, Libya, Syria, Palestina, Libanon……
Seinere samme dag:
Det at Romanias fredskandidat George Simion vant første valgomgang så overlegent denne gangen, er i seg sjøl et bevis på at påstanden om russisk innblanding under det annullerte valget i desember var løgn og bedrag. Det viser også at annulleringen virket mot sin hensikt. Nå er det typisk at NATO-kringkasteren NRK lar en representant for de krigshisserne som tapte valget i Romania (bildet) få kommentere valget og karakterisere vinneren, framfor å slippe til vinneren eller en av hans støttespillere. NATO-kringkasteren frykter nemlig at Romania skal trekke seg helt ut av krigen mot Russland.
6. mai
Boikott av Israel til Eurovison er mer legitimt og påkrevd nå enn for et år siden. Men «uavhengige» NRK sa i fjor at de følger Norges utenrikspolitikk, som er USA/NATO/EUs utenrikspolitikk og den går fortsatt ut på at kun Russland og Hviterussland skal boikottes. NRK er altså IKKE uavhengig, for de som fortsatt tror det.
Seinere samme dag:
USA var i går nær ved å forby kritikk av Israel. Her viser Kim Iversen hvem som støtta forslaget og hvor mye Israel betalte hver og en av dem for å gjøre det.
Tidligere utgaver se her: @Krigsdagbok
Flere vestlige pressekanaler har plutselig svingt hardt ut mot Israel
Av Caitlin Johnstone - 13. mai 2025
https://steigan.no/2025/05/flere-vestlige-pressekanaler-har-plutselig-svingt-hardt-ut-mot-israel/
Etter halvannet år med folkemorderiske grusomheter, har redaksjonene i en rekke britiske pressekanaler plutselig gått hardt ut mot Israels angrep i Gaza.
Caitlin’s Newsletter, 12. mai, 2025
Den første regndråpen kom i forrige uke fra The Financial Times, i en artikkel av redaksjonen med tittelen «Vestens skammelige taushet om Gaza», som fordømmer USA og Europa for å ha «utstedt knapt et ord av fordømmelse» om deres alliertes kriminalitet, og sa de «burde skamme seg over deres taushet, og slutte å gjøre det mulig for Netanyahu å handle ustraffet».
Så kom The Economist med en artikkel med tittelen «Krigen i Gaza må ta slutt», som argumenterer for at Trump burde presse Netanyahu-regimet til en våpenhvile, og sa at «De eneste som tjener på å fortsette krigen er Netanyahu, som holder sin koalisjon intakt, og hans høyreekstreme allierte, som drømmer om å tømme Gaza og gjenoppbygge jødiske bosetninger der».
På lørdag kom en lederartikkel fra The Independent med tittelen «Få slutt på den øredøvende tausheten om Gaza – det er på tide å si fra», som argumenterte for at den britiske statsministeren Keir Starmer, «burde skamme seg over at han ikke sa noe, spesielt siden Netanyahu nå har kunngjort nye planer for å utvide det allerede ødeleggende bombardementet av Gaza», og sa at «Det er på tide for verden å våkne opp til det som skjer, og kreve en slutt på lidelsene av palestinerne som er fanget i enklaven».
På søndag sluttet The Guardian-redaksjonen seg til, i en artikkel med tittelen «The Guardians syn på Israel og Gaza: Trump kan stoppe denne grusomheten. Alternativet er utenkelig», og sa: «Den amerikanske presidenten har innflytelse til å tvinge gjennom en våpenhvile. Hvis han ikke gjør det, vil han implisitt signalisere godkjenning av det som ser ut som en plan for total ødeleggelse».
«Hva er dette, om ikke folkemord?» spør The Guardian. «Når vil USA og dets allierte handle for å stoppe grusomhetene, om ikke nå?»
For å være tydelig, dette er lederartikler, ikke kronikker. Dette betyr at de ikke er uttrykk for én persons mening, men den uttalte posisjonen til hvert medium som helhet. Vi har sett en og annen kronikk som er kritisk til Israels handlinger gjennom holocaust i Gaza, i den vestlige hovedstrømspressen, men å se de faktiske nyhetskanalene komme ut som aggressivt fordømmer Israel og dets vestlige støttespillere på en gang, er en veldig ny utvikling.
Noen mangeårige Israel-tilhengere har også uventet begynt å endre oppfatning som enkeltpersoner.
Det konservative parlamentsmedlemmet Pritchard sa i Underhuset i forrige uke, at han hadde støttet Israel «for enhver pris» i flere tiår, men sa «jeg tok feil» og trakk offentlig tilbake denne støtten på grunn av Israels handlinger i Gaza.
«I mange år – jeg har vært i dette huset i tjue år – har jeg støttet Israel, stort sett for enhver pris, helt ærlig», sa Pritchard. «Men i dag vil jeg si at jeg tok feil, og jeg fordømmer Israel for hva de gjør mot det palestinske folket i Gaza og faktisk på Vestbredden, og jeg vil gjerne trekke tilbake min støtte akkurat nå for Israels handlinger, det de gjør akkurat nå i Gaza».
«Jeg er virkelig bekymret for at dette er et øyeblikk i historien da folk ser tilbake, hvor vi har tatt feil som et land», la Pritchard til.
Den pro-israelske kommentatoren Shaiel Ben-Ephraim, som aggressivt har fordømt campus-demonstranter og anklaget Israels kritikere for «blodsanklager» gjennom hele holocaust i Gaza, har nå gått ut og offentlig innrømmet at Israel begår et folkemord som må motarbeides.
«Det tok meg lang tid å komme til dette punktet, men det er på tide å innse det. Israel begår folkemord i Gaza», tvitret Ephraim nylig. «Mellom vilkårlig bombing av sykehus, utsulting av befolkningen, planer om etnisk rensing, nedslakting av hjelpearbeidere og dekk-operasjoner, er det ingen vei utenom. Israel prøver å utrydde det palestinske folket. Vi kan ikke stoppe det med mindre vi innrømmer det».
Det er merkelig at det har tatt alle disse menneskene halvannet år å komme til dette punktet. Selv har jeg en mye lavere toleranse for folkemord og massemord på barn. Hvis du har kjørt folkemordstoget i nitten måneder, ser det litt rart ut å plutselig begynne å skrike om hvor forferdelig det er og plutselig kreve å bremse.
Disse menneskene har ikke plutselig utviklet en samvittighet, de lukter bare det som er i vinden. Når konsensus skifter forbi et visst punkt, vil det naturlig nok være et vanvittig rush for å unngå å være blant de siste som står imot en slik endring av konsensu, fordi du vet at du vil bære det merket resten av livet i offentligheten, etter at historien har hatt et klart blikk på hva du gjorde.
Dette kommer tross alt på et tidspunkt da Trump-administrasjonen begynner å stryke Netanyahus pels feil vei, noe som nylig fikk den israelske statsministeren til å si, «Jeg tror vi må avgifte (detox) oss fra amerikansk sikkerhetsassistanse», da Washington gikk over hodet på Tel Aviv og forhandlet direkte med Hamas for å sikre løslatelsen av et amerikansk gissel. USA utelater angivelig Israel fra flere og flere av sine forhandlinger om internasjonale anliggender, på steder som Jemen, Saudi-Arabia og Iran. Noe er i endring.
Så hvis du fortsatt støtter Israel etter all denne tiden, er mitt råd til deg å gjøre en endring mens du fortsatt kan. Det er fortsatt tid til å være den første blant kjeltringer i det gale rotteracet, for å unngå å være den siste til å begynne å oppføre deg som om du alltid var imot holocaust i Gaza.
Denne artikkelen er hentet fra Caitlin’s Newsletter:
Multiple Western Press Outlets Have Suddenly Pivoted Hard Against Israel
Oversatt for steigan.no av Espen B. Øyulvstad
Caitlins nyhetsbrev er en leserstøttet publikasjon. For å motta nye innlegg og støtte arbeidet mitt, bør du vurdere å bli en gratis eller betalt abonnent.
Arbeidet mitt er helt leserstøttet, så hvis du likte dette stykket, her er noen alternativer der du kan kaste litt penger i tipskrukken min hvis du vil. Klikk her for lenker til e-postlisten min, sosiale medier, bøker, varer og lyd-/videoversjoner av hver artikkel. Alt arbeidet mitt er fritt til å kopiere og bruke på hvilken som helst måte eller form; publisere det på nytt, oversette det, bruke det på varer; hva du vil. Alle verkene er skrevet sammen med mannen min Tim Foley.
Bitcoin-donasjoner: 1Ac7PCQXoQoLA9Sh8fhAgiU3PHA2EX5Zm2